Vita – svarta. Unga – gamla. Svenskar – invandrare. Fattiga – rika. Man – kvinna. Folket – politikerna. Uppräkningen kan fortsätta. Vi – dom. Polariseringen ökar, förstärks. Jag är förvirrad, vet inte längre vad som är vad. Kan inte längre skilja en text som ironiserar över fenomenet från en som försöker ta det på allvar. Allt flyter ihop till en enda röra och överallt känner sig alla kränkta över än det ena, än det andra. Oroar sig för att kränka.
Vad är vi så rädda för? Vi försvarar traditioner som vi sedan länge urholkat på dess ursprungliga innehåll och fyllt med stress, ångest och mammons glada budskap. Mot vad? Vem är det som hotar dom? Vad är det som hindrar oss att, om vi vill, fira dom som vi alltid gjort? Vår egen rädsla?
Vi är så ängsliga att vi får skrämselhicka av en mörkhyad lucia. Så ängsliga att vi går i taket när en halvsekelgammal seriebok flyttas några meter på ett bibliotek. Så ängsliga att vi byter namn på glassar och bakverk. Så ängsliga att Disney inte borde tillåtas att klippa i sina egna filmer. Jag får ingen ordning på det, på vad det är vi är så rädda för. Vi är så ängsliga att ett nytt pronomen i språket vållar stort rabalder bland folket. Varför? Vad är vi så rädda för?
Allt skall vara som det varit, helst som det var för länge sedan. Tyvärr fungerar det inte så. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Mänskligheten utvecklas, rör sig hit och dit. Kulturer kommer och går. Och väl är väl det.
I Spanien klumpar välbesuttna svenskar ihop sig i kolonier utan att vi lyfter ett ögonbryn. I Thailand och på alla andra semesterorter söker vi oss till våra landsmän i första hand, helt naturligt. I Sverige förfasar vi oss över att ”dom” väljer att bo på samma ställe, vägrar att assimileras. Samtidigt är vi så rädda för ”dom” att vi inte lyfter ett finger för att hjälpa dom i sin assimilering.
Över en miljon människor utvandrade från Sverige runt förra sekelskiftet. De flesta flydde från svält och armod. Sverige var ett U-land då. Om dessa skriver vi historia, pratar om dom utan att förstå sambandet med de som kommer till oss i dag. Hyllar dom som blev framgångsrika, gjorde framsteg och försåg de i Sverige kvarblivna med medel för överlevnad.
Rättigheter och skyldigheter. Se där ännu en motsättning. Ingen har bara det ena eller det andra. Jag har mina rättigheter, liksom du, och du har dina skyldigheter, liksom jag. Oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån och vilken färg vår hud råkar ha eller vilket kön vi anser oss ha. Varför gör vi det så svårt? De problem vi har att lösa blir inte enklare för att vi ängsligt delar upp världen i svart och vitt
Läs även andra bloggares åsikter om polarisering, politik, hat, förvirring, vi och dom, rättigheter, skyldigheter