En säsongs kamp slutar i en direkt avgörande match.
Oavgjort räcker för AIK. IFK måste vinna. Så långt de sportsliga förutsättningarna för kvällens SM-final i fotbollens allsvenska. Kunde inte bli mycket mer spännande om du frågar mig.
Drygt 17 000 biljetter är sålda.
Dubbla ringar av kravallstaket runt arenan. Tomma läktarsektioner för att hålla lagens supportrar åtskilda. Extra säkerhetsåtgärder till en kostnad av över en miljon kronor. En polisinsats som kostar minst två miljoner kronor. Allt detta för att hålla ordning på en klick människor som tar fotbollen som en ursäkt att få slåss och bråka. En klick människor som skiter fullständigt i vem som vinner matcherna. En klick lågpannade plattnackar med ett knappt mätbart IQ, totalt hängivna huliganismen.
En skymt i ögonvrån var allt som behövdes. Jag kände omedelbart igen henne trots att hon gick med ryggen mot mig, trots att hon klippt sig. Hon hade sin dotter med sig. Henne träffade jag aldrig under vår flyktiga affär. Under ett kort ögonblick funderade jag på att ge mig tillkänna när jag sakta körde förbi, men varför skulle jag? Hon bade mig att gå och jag gick.
Nog så.
Tiden är det som hindrar allt från att hända på en gång lär någon ha sagt. Kanske är det så. Jag tror mer att tiden, eller snarare sättet att mäta och definiera den, är något människan konstruerat för att skapa struktur i sin tillvaro. Att det samhälle vi i dag skapat inte skulle klara sig om vi inte kunde mäta tiden är nog ett obestridligt faktum. Tid är pengar. Vi byter dagligen vår tid mot pengar, en timme mot en dryg hundralapp. Med hundralappen köper vi oss ofta på olika sätt mer tid. Då blir plötsligt pengar tid. Och så går det runt, runt.
Vi organiserar vårt liv i minuter, timmar, dagar, veckor, månader och år och att tidens gång symboliserar något viktigt för oss visar till exempel det ståhej som millennieskiftet förde med sig och alla dessa jubiléer som infaller både nu och då bara för att en viss tidsrymd förflutit sedan något hänt eller de nedräkningar som förekommer inför speciella händelser. Det är också viktigt att prestera på tid; ju snabbare, desto bättre. Vare sig det rör sig om att springa hundra meter, effektuera en tjänst eller producera en vara vinner den som gör det snabbast.
Märkligt är det fenomen att tiden förefaller gå fortare ju äldre du blir. Min egen teori om anledningen till det är att en tidsenhet, egalt vilken, blir en allt mindre del av ditt liv ju äldre du blir. När du är sex år är ett år en sjättedel av ditt liv, när du är sextio, blott en sextiondel.
Säkert finns det andra faktorer som spelar in också. Till exempel att vi som vuxna sällan eller aldrig befinner oss där vi är, i tiden. Vi befinner oss ständigt en bit framför oss själva med tankarna inställda på allt som måste göras sedan, om en stund, i morgon. Allt som måste hinnas med. Eller så befinner vi oss en bit bakom oss själva, fullt upptagna med att rekapitulera det som hänt, älta, ångra, förbanna.
Tror du mig inte?
Testa att fråga någon som just tittat på klockan vad klockan är. Jag garanterar att vederbörande omedelbart konsulterar klockan igen innan hon svarar. Naturligtvis är det en ren reflexrörelse men tänk efter lite; vi ser egentligen ytterst sällan på klockan för att får veta vad den är. Oftast är det för att få reda på hur lång tid vi har på oss till eller hur lång tid det har gått sedan. Barn däremot, har en förmåga att leva i nuet, som förefaller förlorad hos de flesta vuxna
Tid är något vi alla måste förhålla oss till. Vissa tycks aldrig få den att räcka till medan andra förefaller ha all tid i världen. Ibland möter jag också människor som faktiskt har förmågan att befinna sig i sitt nu, som låter sig uppslukas av det som händer exakt här och nu utan att reflektera över det som hänt eller kommer att hända.
Jag avundas dem.
Undrar varför ett företag i ett land som är att betrakta som världens största kopieringsmaskin skulle köpa ett befintligt bolag som bygger dyra, otidsenliga bilar? Var passar Volvo in i ett företag i Kina, ett land som har som mål att bli världens största bilexportör och det med el- och hybridbilar som främsta produkter? Undrar vidare om inte Volvo lärt sig ett smack av blåsningen som Volvo lastvagnar gått på?
I radion sitter två stycken kristna fundamentalister och fördömer min kärlek. De förkastar den som varande inget annat än en hormonstorm, ett fysiskt begär. Min öppenhet med densamma kallar de högmod. De säger sig också, apropå högmod, stå för den rena, den enda sanningen.
Nåväl, Att vara homofob eller att anse att homosar är onormala är som tur är inte förbjudet i yttrandefrihetens Sverige. Det är bara inskränkt och fördomsfullt och dessa båda ärkekonservativa representanter för den kristna tron fick mig att tänka på hur vi pekar finger på muslimerna men glömmer titta efter vad som finns i vår egen smutstvätt. Är verkligen de illitterata mullorna så mycket värre än abortmotståndaren och preventivmedelmotståndaren Benedictus XVI, häxbrännare, schartauaner, kvinnoprästmotståndare, Åke Grenar och ”kvinnor tige i församlingen”? Är de så mycket värre än kristna fundamentalister som fördömer min kärlek?
Våra fördomar grundar vi ofta på rädslor för det som är okänt. För många år sedan bodde jag granne med ett dagcenter för utvecklingsstörda. Jag hade vid den tiden noll och ingen erfarenhet av förståndshandikappade och man såg dom inte alls ute i samhället på samma sätt som i dag. Jag såg dem komma på morgonen, äcklades av dem, tyckte de var fula och groteska och undrade hur någon kunde arbeta med sådana frivilligt. Att överhuvudtaget ta i en sån fanns inte i min föreställningsvärld. Säkert luktade de illa också.
Några år senare hamnade jag av en slump i mitt nuvarande arbete som taxichaufför, ett jobb som i mångt och mycket består i att utföra samhällsbetalda resor såsom sjukresor, färdtjänst, skolskjutsar samt, ve och fasa, transporter av ”såna där”. Naturligtvis gick det bra, hur bra som helst och få kunder har som just dessa människor förgyllt mina arbetsdagar. Helt i onödan hade jag gått och haft fördomar och förutfattade meningar enbart på grund av min okunskap och min ovilja att ta reda på fakta.
Jag återvänder med jämna mellanrum till denna aha-upplevelse. Den påminner mig om hur lätt det är att hamna snett i sina tankar, i sina värderingar av medmänniskor. Något jag behöver påminnas om ofta. Till exempel när jag hör religiösa fundamentalister fördöma min kärlek eller när jag hör min egen mun ge ord åt tankar inte alltid helt färdigtänkta.
Har bloggat om detta förut, jag vet, men nu kopplar jag snart in min Internet-operatör för att få svar. Inte för att det spelar nån roll, utan bara för att jag är så nyfiken så jag spricker.
Vem är du som varje lördag – söndag hittar till min blogg via sökordet bakis? Trots allt finns jag inte bland de första sökresultaten så du måste ju verkligen vilja hitta hit?
Killen kliver ut bara ett par meter framför bilen. Ryggmärgen reagerar på en nanosekund och samtidigt som bromsarna får stopp på bilen bara centimeter från en olycka hänger jag mig på tutan. När jag ser honom vända sig mot mig och flinande ge mig fingret är det något som brister inom mig. Innan han hunnit fatta vad som hänt är jag ute ur bilen och sänker honom med en välriktad spark. Jag hör hur han skriker när jag tar hans finger och långsamt böjer det bakåt. Jag hör hur han skriker och jag fortsätter böja till jag känner hur det går av. Nu skriker han inte längre, tänker jag. Han har svimmat. Inte så tuff längre, tänker jag.
Nej, det är naturligtvis inte sant. Killen släntrar nonchalant vidare och den sköna tanken på hämnd syns bara som en snabb skugga i min blick.
- Det var nära ögat, säger kunden som sitter bredvid mig. Situationen är förbi och vi fortsätter vår färd.
Kanske är han, killen jag så när kört över, en av dem som tänder eld på bilar och skolor, som kastar sten på polis och brandkår. Till och med i min stad händer det nu. Vad vill dom, vilka är dom, dessa ungdomar som förväxlat respekt med rädsla och som pratar om rättigheter men inte känner sina skyldigheter. Var finns deras föräldrar, dom vuxna som skall sätta gränser och vara föredömen?
Händelserna är mumma för SD och andra främlingsfientliga grupperingar som hävdar att det är invandringen som ligger till grund för det som händer. Själv undrar jag varför inget händer, varför det inte verkar vara någon som får ta konsekvenserna av det dom gör. Dom som grips släpps igen och kan fortsätta sitt meningslösa värv. Meningslösa gärningar förmodligen sprungna ur känslor av meningslöshet hos förövarna. Hur blev det så?
Polisen har nu presenterat den geniala iden att upprätta närpolisstationer i de oroliga områdena som om det vore något helt nytt, som om det aldrig funnits närpolisstationer förut, som om de inte avvecklats i rasande takt de senaste åren.
”Länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, tror att de lokala poliskontoren är del av lösningen på problemet med gängbildningar och konfrontationer mellan ungdomar och polis.”
