Nyårskrönika eller nåt


Nyårsafton.
Dagen då alla försöker bräcka varandra med de smartaste tillbakablickarna, de mest initierade bästa- och sämstalistorna. Dagen då förståsigpåare siar om framtiden och framför allt – Dagen då tomma ord under några timmar förvandlas till löften, dömda att brytas redan innan de uttalats.

Jo, jag vet att några av oss kommer att fylla sina löften med handling, men de flesta av oss kommer att falla tillbaks i samma gamla spår som 2011 redan innan solen gått ner för första gången 2012. Människan är nämligen av naturen tämligen lat och förändringsobenägen. Hon följer helst minsta motståndets lag och eftersom de flesta nyårslöften kräver förändring blir de inget annat än just ord.

Jag har vänner som är nyktra alkoholister och före detta narkomaner. De flesta av dem avger sina löften om nykterhet och drogfrihet varje dag. De vet att längre än en dag i taget är för svårt. Svaga individer, säger nu några av er, men är det verkligen så? Är det inte i själva verket en styrka att inse sina svagheter, att ha en sådan självinsikt?

Vi lever i en tid där det allt mer fokuseras på den enskilde individen som sin egen lyckas smed. De svaga, de som inte orkar hänga med i tempot lämnar vi efter oss. De får liksom skylla sig själva. Alla föds ju med samma möjligheter, säger vi och vägrar se utanför oss själva. Har jag lyckats kan fanimej dom också ta sig i kragen. Klippa sig och skaffa ett jobb. Tough luck om dom inte fixar det och varför skall jag bry mig, liksom.

Hur skulle medmänsklighet smaka som nyårslöfte? Varje dag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att känna sig ändå inte


Marcus Birro känner sig ”ändå inte” i sin senaste krönika.
Naturligtvis förstår jag vad han menar med formuleringen ”Man känner sig både ledig och ändå inte” men jag kan ändå inte låta bli att irriteras över den, över att en professionell skribent i en av Sveriges största tidningar kommer undan med en så usel svenska och får betalt för det.

Nu är ju Birro långt ifrån ensam om att publicera texter fulla av grava språkliga fel. Det räcker att läsa igenom ettan på i stort sett vilken dagstidning som helst för att se stavfel, syftningsfel, meningsbyggnadsfel och inte minst särskrivningar, detta virus som sprider sig som en löpeld. Tråkigt nog verkar fenomenet sakta sprida sig även till böckernas värld.

Har skribenterna ingen stolthet? Har de ingen utbildning i sitt yrke? Har tidningarna ingen som helst koll på vad som publiceras? Är skolorna helt inkompetenta? Är det influenser från och förväxling med andra språk?

Frågorna är många. Svaren är få. Och jag får sannolikt fortsätta irritera mig över miserabla texter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nyanser om kvinnosynen på SÖS i Stockholm


Jenny Wennberg, ledarskribent på Arbetarbladet,  nyanserar i dag i Arbetarbladet bilden av den undersökning som låg till grund för gårdagens artiklar och Eko-reportage om hur vårdpersonalen på SÖS i Stockholm ser på misshandlade kvinnor. Det är bra och manar till tankeställare för oss som låter känslorna rusa iväg inför ett redan infekterat ämne. Hon skriver bl.a. i sin artikel

”Vad materialet Ekot refererar till säger oss är att 28 procent av respondenterna i en ännu opublicerad studie vid Södersjukhuset svarat att de anser att det kan vara kvinnans passiva och beroende personlighet som gör att de utsätts för misshandel.”

vilket är en lite annan bild än den vi fick presenterad för oss igår.

Detta reser andra frågor, sådana om journalistik och källkritik hos journalister. Dagens medietempo är högt. I fall som detta för högt för sitt eget bästa. Genomslaget som nyheter har i dag gör det extra viktigt att det som publiceras äger relevans. När nyheten väl är ute är den omöjlig att stoppa och dementier och korrigeringar får som regel lång mindre kraft än den ursprungliga nyheten. Tyvärr är kravet på ständiga uppdateringar så högt att kontrollen blir lidande. Det är viktigare att få ut en nyhet än att få ut en korrekt nyhet. Såväl journalister som ansvariga utgivare har höga krav på sig att producera och prestera allt mer till en allt lägre kostnad. Grävandet och faktakontrollen blir lidande. och som om inte det vore nog kan vem som helst i dag publicera texter på Internet. texter som vi som läsare ofta har svårt att bedöma sanningshalten i och vars innehåll lätt kan förvandlas till sanningar oavsett innehåll. Detta lägger ett stort ansvar på oss som läsare.

Min huvudtes från gårdagens inlägg står dock fortfarande fast – Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel. Skulden ligger alltid, undantagslöst, hos den som höjer handen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sorglig kvinnosyn på SÖS i Stockholm


Det är så sorgligt.
Det är så sorgligt och jag vet inte ens var jag skall börja. Var och en som har någon som helst insyn i en destruktiv relation där en kvinna blir systematiskt misshandlad, utsatt för övergrepp och hot om övergrepp vet att det sista denna kvinna behöver är att bli ytterligare skuldbelagd av de som är satta att hjälpa henne. Vet att denna kvinnas självkänsla redan är på minus och att hon redan ligger ner, tyngd av sina egna skam- 0ch skuldkänslor. Hur kan det då vara möjligt att nästan en tredjedel av skutpersonalen på SÖS i Stockholm anser att det är kvinnans eget fel om hon blir slagen, att det är hennes personlighet det är fel på? Det skrämmer mig.

Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel. Skulden ligger alltid, undantagslöst, hos den som höjer handen. Det är så beklämmande och tragiskt att något annat överhuvudtaget kan finnas i tanken hos någon, i all synnerhet hos de som är satta att hjälpa oss, att vårda oss. Ingen, säger ingen, av de kvinnor som blivit misshandlade i sina relationer förtjänar det och det är aldrig deras fel att de blivit det. Hur kan det vara möjligt att nästan en tredjedel av akutpersonalen på SÖS i Stockholm inte begriper det? Hur ser deras kvinnosyn ut och hur ser deras människosyn ut?

Intressant?

Aftonbladet, DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

ABBA räddar Slussen?


Jag bor i Göteborg och vet egentligen inte mycket om Slussen i Stockholm och om alla de turer som nu tas runt en eventuell ombyggnad av densamma. Stockholmare anser måhända att jag som Göteborgare vare sig har förstånd eller mandat att uttala mig i frågan men det finns ändå tankar jag rent generellt vill vädra.

Slussen är, så vitt jag förstår, en enorm flaskhals i trafiken och dessutom sliten och förfallen. Nu vill politikerna riva och bygga nytt. Stort, pampigt, dyrt och med plats för ännu fler bilar och dessutom en stor galleria, med plats för ännu mer konsumtion. Samtidigt som detta sker i Stockholm, manglas ett kompromissavtal om minskade utsläpp och ökad miljöhänsyn fram i Durban.

I de flesta bilar, jo säkert är det så i Stockholm, precis som i Göteborg, sitter det en enda person, trots att det finns plats för minst fyra, oftast fem och ibland fler. Dessa ensamma människor parkerar, efter att ha suttit och svurit över köerna, sin bil för dyra pengar hela dagen, Där står den sedan till dessa människor efter sin arbetsdag sätter sig  i samma bil,  i samma köer och svär samma eder för att komma hem. Logiskt?

Vore det inte bättre att, istället för att ytterligare öka mängden bilar, öka incitamenten för människor att åka kollektivt, bygga säkra och stora infartsparkeringar med väl utbyggd kollektivtrafik till och från centrum? Min upplevelse av Stockholm är att staden redan idag har en hyfsat bra kollektivtrafik. Varför inte lägga pengar på att ytterligare förbättra och förstärka den istället för att göra innerstaden till en enda stor trafikplats. Problemet med tät trafik finns i alla storstäder. Varför inte försöka ändra en i grunden destruktivt företeelse istället för att bygga ut för att förenkla den så som idag sker i de flesta storstäder? Vore det inte mer förenligt med de ansträngningar som gjordes i Durban

Och för att återknyta till rubriken – Skulle inte tro det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Pengar är inte viktigt


Alla vare sig kan eller vill äga sin egen bostad. Däremot vill alla ha någonstans att bo. Samtidigt som hemlösheten ökar byggs det allt färre hyresrätter och billiga bostäder. Det blir svårare och svårare för ungdomar som inte har välbeställda föräldrar som kan hjälpa dom med lån till insatslägenhet att hitta en egen bostad, dels på grund av brist på lämpliga bostäder men också, naturligtvis, på den ökande ungdomsarbetslösheten. Inget jobb, ingen bostad.

För dom som har privilegiet att äga sin egen bostad är problemet nu ett annat. Fastighetspriserna stagnerar och det blir allt svårare för den som så önskar, att sälja sin bostad. Den så kallade fastighetsbubblan riskerar att spricka med ett pang. Eller åtminstone är luften på väg att pysa ur den sakta, som en pyspunka på höger bak ungefär och ”marknaden” får hicka

Så vad göra för att rädda situationen?
Jo, Fastighetsbyrån skickar ut en rapport som hävdar att det är ”lönsamt att äga sin bostad” de som bor i egen bostad tjänar pengar varje månad. Flera tiotals tusen i vissa fall. Visst låter det bra. Haken är för att påståendet skall vara sant måste bostaden först säljas och dessutom till det stipulerade priset. Påståendet är lika dumt som att säga att man förlorat på börsen bara för att aktierna gått ner.

Problemen är i sanning olika beroende på hur man har det. Eller snarare beroende på om man har det. Att pengar inte är viktiga är det bara den som aldrig varit utan som kan tro på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bloggblockering och dess orsaker


Det är glest mellan mina bloggposter just nu. Har funderat på varför och kommit fram till att jag läser så många kvasiintellektuella texter som slår in vidöppna dörrar och så många tramsiga texter som är menade att vara roliga men bara är plumpa och helt saknar stil och finess att jag tappat lusten att skriva själv. Sannolikt för att jag är rädd att själv skriva en av dessa texter. Jag ser också så många texter som presenterar rent nonsens och inser att mina egna ibland gör dem sällskap.

Jag vill läsa texter som förvånar och överraskar. Som ger nya vinklar på omvärlden, eller för all del den egna tillvarons små förtret och glädjeämnen men ser dom så sällan och jag inser att mina egna texter inte heller ofta tillgodoser de kraven. Kanske är det för mycket att begära men ändå känns det som om jag hamnat i ett slags moment 22.

Nånstans kokar allt ner till att synas och höras i bruset och det förefaller som om de som syns och hörs mest är de som skriker högst, inte de som skriker klokast och mest speciellt. Hur jag skall komma ur detta limbo vet jag inte men jag funderar oavbrutet på det. Att blogga om det kanske är en del av lösningen.

Twitter, Facebook, bloggar, krönikor och debattartiklar, de är alla fyllda med ord. Jag älskar ord, att läsa och skriva dem. Jag vill att de skall ha en innebörd och inte bara skrivas för att synas, för att författaren skall synas. Eventuellt är jag fel ute i mina tankar och önskningar. Kanske fyller alla dessa texter som inte ger mig något, som bara tråkar ut mig och lämnar mig en stor tomhet, ett behov för en stor massa jag inte ser. Människor som har andra krav än jag. Men nånstans i mig gnager oron att allt vi vill ha är bröd och skådespel och att det som går utanför den mallen sorteras bort för att det kräver engagemang och eftertanke.

Rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,