Ett inlägg i förvirring

Vita – svarta. Unga – gamla. Svenskar – invandrare. Fattiga – rika. Man – kvinna. Folket – politikerna. Uppräkningen kan fortsätta. Vi – dom. Polariseringen ökar, förstärks. Jag är förvirrad, vet inte längre vad som är vad. Kan inte längre skilja en text som ironiserar över fenomenet från en som försöker ta det på allvar. Allt flyter ihop till en enda röra och överallt känner sig alla kränkta över än det ena, än det andra. Oroar sig för att kränka.

Vad är vi så rädda för? Vi försvarar traditioner som vi sedan länge urholkat på dess ursprungliga innehåll och fyllt med stress, ångest och mammons glada budskap. Mot vad? Vem är det som hotar dom? Vad är det som hindrar oss att, om vi vill, fira dom som vi alltid gjort? Vår egen rädsla?

Vi är så ängsliga att vi får skrämselhicka av en mörkhyad lucia. Så ängsliga att vi går i taket när en halvsekelgammal seriebok flyttas några meter på ett bibliotek. Så ängsliga att vi byter namn på glassar och bakverk. Så ängsliga att Disney inte borde tillåtas att klippa i sina egna filmer. Jag får ingen ordning på det, på vad det är vi är så rädda för. Vi är så ängsliga att ett nytt pronomen i språket vållar stort rabalder bland folket. Varför? Vad är vi så rädda för?

Allt skall vara som det varit, helst som det var för länge sedan. Tyvärr fungerar det inte så. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Mänskligheten utvecklas, rör sig hit och dit. Kulturer kommer och går. Och väl är väl det.

I Spanien klumpar välbesuttna svenskar ihop sig i kolonier utan att vi lyfter ett ögonbryn. I Thailand och på alla andra semesterorter söker vi oss till våra landsmän i första hand, helt naturligt. I Sverige förfasar vi oss över att ”dom” väljer att bo på samma ställe, vägrar att assimileras. Samtidigt är vi så rädda för ”dom” att vi inte lyfter ett finger för att hjälpa dom i sin assimilering.

Över en miljon människor utvandrade från Sverige runt förra sekelskiftet. De flesta flydde från svält och armod. Sverige var ett U-land då. Om dessa skriver vi historia, pratar om dom utan att förstå sambandet med de som kommer till oss i dag. Hyllar dom som blev framgångsrika, gjorde framsteg och försåg de i Sverige kvarblivna med medel för överlevnad.

Rättigheter och skyldigheter. Se där ännu en motsättning. Ingen har bara det ena eller det andra. Jag har mina rättigheter, liksom du, och du har dina skyldigheter, liksom jag. Oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån och vilken färg vår hud råkar ha eller vilket kön vi anser oss ha. Varför gör vi det så svårt? De problem vi har att lösa blir inte enklare för att vi ängsligt delar upp världen i svart och vitt

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om polarisering, politik, hat, förvirring, vi och dom, rättigheter, skyldigheter

Vi för dom eller dom för oss?

Politiken går idag allt mer ut på att politikerna väter pekfingret i munnen och sedan håller upp det i luften för att se vilket håll vinden blåser åt, var flest röster finns att vinna. Allt mindre går det ut på att fundera på och arbeta för vad som är bäst för folket. Där flest väljare finns, där hamnar också politikernas åsikter och idéer.

Kanske har det alltid varit så men jag tvivlar. Tendensen att politiker är ett yrke, som vilket som helst förefaller tydligare och tydligare och politikerna byter ståndpunkt, glider i sina egna hållningar, för att blidka väljarna och för att få behålla sina väl betalda jobb, och ideologi spelar allt mindre roll i kampen om rösterna. Politikerna säljer en vara. De står inte längre upp för det de tror gagnar land och folk bäst.

Inte sällan hörs politiker förklara svaga val och dåliga opinionssiffror med att ”vi har varit för dåliga på att lyssna på väljarna”. Kan det tolkas på annat sätt än att det numer är vi väljare som är till för att ge politikerna jobb, att politikerna inte längre är till för väljarna skull, att politikerna idag är en yrkeskår som sträng taget struntar i vilken politik de driver, så länge de kan hålla sig kvar vid sin försörjning, att politikerna förvandlats från folkets företrädare till populistiska opportunister? Kan det tolkas på annat sätt än att politikerna är för bekväma, för andefattiga, för trångsynta för att försöka följa sin ideologi?

Att ha egna idéer och synpunkter som går utanför partilinjens trånga ramar straffar sig ofta. Partipiskan viner och rättning i ledet krävs från högsta instans. Det är ingen god grogrund för förnyelse, för självständigt tänkande och framsynthet och i ungdomsförbunden drillas medlemmarna av moderpartierna för att passa in i boxen. Eget tänkande straffas och när ungdomspolitiker tar klivet upp i moderpartiet, om de orkar så långt, är de som gjutna i formar, klara att passa in i mallen.

Nytänkande och idealism offras på framgångens altare, idéerna sinar, ideologierna förtvinar och kvar blir en likformig massa där inget tillåts sticka ut och där väljarna tvingas välja mellan pest och kolera medan politikerna fortsätter att leva gott på sina väljares bekostnad och stoppa sina fingrar i folkets syltburkar.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om elias giertz, politiker, politik, politikerförakt

Stad utan liv

Några kråkfåglar slåss med måsarna om skräp som sakta driver runt i vinden. En ensam cyklist passerar och ett par personer flanerar förbi utanför de öde affärerna. Trots solen och den relativa värmen är uteserveringarna tysta och öde. Detta skulle kunna vara en bild av en mycket tidig sommarmorgon innan staden vaknat men det är vad jag ser när jag går på Västra gatan en dag i juni veckan före midsommar och det är inte svårt att konstatera att det som tidigare var Kungälvs pulsåder numer för en tynande tillvaro i skuggan av det stora varuhuset på Vita fläcken och att Kungälv fullständigt misslyckats med att skapa ett levande och sammanhållet centrum.

I Västra parken mötte jag en turist. En ung man med en enorm ryggsäck som stod och vred och vände på sin karta. Jag gick fram och frågade honom om jag kunde hjälpa honom på något sätt. Han var på jakt efter Bohusleden och jag visade honom vägen upp till motionscentralen i Fontin och förklarade att han därifrån lätt kan nå Bohusleden. Vi stod och pratade en stund och han frågade mig var Kungälvs centrum egentligen ligger. Det kändes otroligt fattigt när jag blev honom svaret skyldig.

Vatten har en speciell dragningskraft på människor. När jag fortsätter min promenad utefter Västra gatan kommer jag så småningom ner till kyrkan och Gamla torget. Där vänder jag ner mot älven och fortsätter sedan den relativt nyanlagda gångvägen utefter stranden. Den är i stort sett lika öde som Västra gatan men på varje ställe där det finns direktkontakt med vattnet sitter det människor och njuter av solens värme och den vackra dagen. Improviserade rastplatser vid trappor och gamla anläggningsplatser för båtar som nu fått nya användningsområden och jag inser att det ingenstans utefter hela älvstranden, från Gamla torget ända upp till Komarken, finns en riktig plats för umgänge och mitt i vägen ligger kexfabriken som en stoppkloss.

Jag tvingas lämna vattnet där, ser det inte ens när jag kommer ut till trottoaren parallellt med Strandgatan. När jag passerar systembolaget är där full kommers. Utanför de nybyggda bostäderna avlöser bilarna varandra på parkeringsplatserna, försvinner efter att de lastats fulla med midsommardricka. Ingen är intresserad av det som bjuds på gågatan intill. Väl tillbaks på Vita fläcken, där jag började min tur, undrar jag vad som gått fel i en stad där det enda som lockar människor är systembolaget och en koloss till varuhus. En stad där den tilltalande älvstranden är outnyttjad och i stort sett otillgänglig och där ett beslut just klubbats att åter befolka kommunhuset med politiker och tjänstemän i stället för att försöka få hela staden att leva genom att ge plats för bostäder och handel.

Ursprungligen publicerad i Kungälvs-Posten 2012-07-17

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kungälv

AB cypriotisk bilprovning

Alliansregeringen är verkligen desperat med att sälja ut de statliga bolagen. Så desperat att den nu till och med lånar ut pengar till köparna av dessa bolag. Detta framgår av det avtal som Svensk Bilprovning ingått med köparen Opus Produx, ett bolag som enligt SvD och DN kontrolleras av det cypriotiska bolaget Fortina Shipping Ltd. Ett bolag som via det svenska holdingbolaget AB Kommandoran, äger drygt 15 procent i Opus Produx.

Opux Produx betalar enlligt uppgift 375 miljoner kronor för en tredjedel av bilprovningens 210 stationer. Denna köpeskilling övergår Opus Produx omsättning med råga och för att ha råd med köpet har Opus Produx fått låna knappt hälften av köpeskillingen av – Svensk Bilprovning.

Det finns naturligtvis många frågetecken i en sån affär. Det största är väl att Cypern är ett ”skatteparadis” för företag med sin företagsskatt som enbart uppgår till 10,5% att jämföras med Sveriges 26,3%. Ett annat är att ett stycke svensk myndighetsutövning nu hamnar i händerna på ett cypernbaserat bolag som sannolikt sätter vinstintresset för trafiksäkerheten på de svenska vägarna.

Att ytterligare skattepengar nu kommer att föras ut ur landet, utom räckhåll för de svenska medborgarna är däremot en självklarhet snarare än ett frågetecken. Att icke lönsamma stationer kommer att läggas ner är heller inte svårt att anta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ab svensk bilprovning, alliansregeringen, cypern, svensk bilbesiktning, skatteparadis, försäljning, privatisering

HD, SR, Bilprovningen, SvT,

Alltid dessa vidöppna dörrar

Aftonbladet presenterar med buller och bång en ny krönikör.
Hennes första krönika handlar om frihet, ansvar och negerbollar. Låter det bekant? Det beror i så fall på att det är det och att det skrivits massor av gånger förut. Må så vara att krönikören är ny, namnet och ansiktet, men pennan är den samma som alltid. Inget nytt där. Ständigt detta insparkande av vidöppna dörrar till rum där det redan blåser lite lagom och där man vet att det inte finns några överraskningar gömda. Allt för att locka läsare, inget för att att utmana till nytänkande och debatt. Redan i sitt första inlägg stänger Gina Dirawi för övrigt effektivt för debatt genom formuleringen

  ”Hur en individ som aldrig upplevt att vara en minoritet skall sätta upp en mall för vad som är kränkande eller inte för en minoritetsgrupp, är för mig väldigt svårt att förstå.”

Case closed, liksom. Ingen annan än [de kränkta] negrerna har rätt att uttala sig i frågan om negerbollarnas vara eller inte vara. Basta.

Så befriande det vore att få se en ny krönikör som kan och som tillåts ta ut svängarna, som bökar och stökar för att öppna dörrar ingen egentligen vill se öppnas. Dörrar bakom vilka det döljer sig obehagliga sanningar och uppfriskande nytänkande.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Gina Dirawi, negerboll, chokladboll, krönikör, öppna dörrar

Ett inlägg i affekt

Det finns ett gammalt klipp på en ung Anders Borg när han i TV säger ”Om jag vore statsminister skulle folk gå göra exakt vad dom ville själva”. Nu är han inte statsminister, men ändå en av Sveriges styrande män och se hur det gick med att välja själv. Sanningen är att idag, när Borg verkligen får bestämma, är Svensken mer ofri än någonsin. Borg står nu bakom ett förslag från sin chef som säger att vi skall, rent av kanske måste, jobba till vi blir 75. Medlöpare till förslaget, företrädesvis yngre med lätta arbeten och hyfsat gott om pengar, kallar dom som inte vill jobba till 75 för lata och tycker det är självklart att vi skall jobba till vi blir 75. Anledningen till att vi skall jobba längre är att allt färre skall försörja allt fler och att pengarna helt enkelt inte räcker till. Ett argument jag kan förstå men inte anser håller.

Det slösas i dag med allmänna medel på alla politiska nivåer, från tjänstemän upp till toppnivå. Kontrollen över vart våra skattepengar tar vägen är i många stycken bristfällig, för att inte säga obefintlig och de pengar som är avsedda att finansiera vår gemensamma tillvaros väl och ve rinner ur hålen i fickorna på dem som att satta att förvalta dem och hamnar på ställen där de inte gagnar skattebetalarna det minsta. Varför talas det så lite om detta ohemula slöseri som sker, om alla dessa pengar som slösas bort utan att göra någon som helst nytta? Det senaste exemplet med riskkapitalbolag som driver vård och skola på skattebetalarnas bekostnad är bara toppen på ett isberg och det är inte konstigt att statskassan sinar.

Politikerna stryper utflödet ur de kranar som leder till skattebetalarnas väl för att  i stället öppna dom för fullt till plånböcker som redan är tjocka. Välfärden far illa, infrastrukturen missköts och arbetslösheten skjuter i höjden. Människor ses som maskiner som skall fungera oklanderligt och när dom inte längre gör det har dom inget värde och kan därför kastas ut ur systemet.

Ungdomsarbetslösheten i Europa, och Sverige, är över 20% och våra politiker vill höja pensionsåldern och importera arbetskraft. Det är att börja i fel ända. Ägna kraften åt att ge ungdomarna en adekvat utbildning som passar de jobb som finns i stället för att 55-åringar skall tvingas sätta sig på skolbänken för att sedan finna att få vill anställa dom. Med ungdomarna i arbete är vi en bra bit på väg mot en bättre balans. De ungdomar som i dag är arbetslösa riskerar att hamna helt utanför såväl en vettig arbetsmarknad som pensionssystemet. Sex timmars arbetsdag skulle också ge fler arbete och minska utslagningen som sker på grund av att människor arbetar för mycket och för hårt. Allt färre arbetar i dag allt mer i stället för att låta fler arbeta, men lite mindre och kanske göra att det totala antalet arbetade år över tid ändå blir större eftersom människor med tunga arbeten skulle kunna arbeta fler år. Men detta kommer sannolikt att dröja dels eftersom politikerna anser, utan att säga det högt, att en viss arbetslöshet är bra eftersom den håller nere lönerna och dels för att den regering som sitter nu genom åren varit mot allt var förbättringar och förändringar för arbetarna heter. Under tiden tvingas allt fler ut från den ordinarie arbetsmarknaden in i arbetslöshet, vikariat, påtvingat egenföretagande som ”konsult” och ett meningslöst Fas3.

DN, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om fas3, reinfeldt, pensionålder, 75, blondinbella, isabella löwengrip, nya moderaterna, alliansen, arbetsmarknadspolitik, utbildning, välfärd, rikskapitalbolag, skattemedel, slöseri, arbetslöshet, arbetslinjen

Om att sopa rent framför egen dörr

Det som händer i Malmö är illa var det än händer och vi pekar finger åt polis och myndigheter, kräver hårdare tag och kraftigare insatser. Skjuter skulden ifrån oss, lägger den på ”dom”. Det är ju ingen av ”oss” som håller på med ”sånt där”.

Eller är det?

Du och jag skjuter inte andra människor till döds, det är nog sant. Men allt det andra, det vardagliga, det för oss nästan självklara, det som är pyramidens botten? Den svarta arbetskraften, smuggelcigaretterna, smuggelspriten, narkotikan och allt det andra som driver den organiserade brottsligheten vars extremaste yttringar vi ser i Malmö och på andra ställen i form av iskalla avrättningar på öppen gata. Hur ställer vi oss till det? Hur många säger ja när de får möjlighet att tjäna eller spara en hacka utan att inse att den yttersta konsekvensen av det blir sådant som händer i Malmö? Hur många drar en lina på helgen utan att inse att det någonstans finns någon som betalar ett högt pris för den euforiska känslan en krogkväll? Hur många utnyttjar svart städhjälp och hantverkshjälp utan att förstå sambandet med det som händer i Malmö?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om malmö, dödskjutningar, organiserad brottslighet, smuggling, cigaretter, smuggelcigaretter, smuggelsprit, billig tobak, billig alkohol, svart arbetskraft, organiserad brottslighet

Nyårskrönika eller nåt

Nyårsafton.
Dagen då alla försöker bräcka varandra med de smartaste tillbakablickarna, de mest initierade bästa- och sämstalistorna. Dagen då förståsigpåare siar om framtiden och framför allt – Dagen då tomma ord under några timmar förvandlas till löften, dömda att brytas redan innan de uttalats.

Jo, jag vet att några av oss kommer att fylla sina löften med handling, men de flesta av oss kommer att falla tillbaks i samma gamla spår som 2011 redan innan solen gått ner för första gången 2012. Människan är nämligen av naturen tämligen lat och förändringsobenägen. Hon följer helst minsta motståndets lag och eftersom de flesta nyårslöften kräver förändring blir de inget annat än just ord.

Jag har vänner som är nyktra alkoholister och före detta narkomaner. De flesta av dem avger sina löften om nykterhet och drogfrihet varje dag. De vet att längre än en dag i taget är för svårt. Svaga individer, säger nu några av er, men är det verkligen så? Är det inte i själva verket en styrka att inse sina svagheter, att ha en sådan självinsikt?

Vi lever i en tid där det allt mer fokuseras på den enskilde individen som sin egen lyckas smed. De svaga, de som inte orkar hänga med i tempot lämnar vi efter oss. De får liksom skylla sig själva. Alla föds ju med samma möjligheter, säger vi och vägrar se utanför oss själva. Har jag lyckats kan fanimej dom också ta sig i kragen. Klippa sig och skaffa ett jobb. Tough luck om dom inte fixar det och varför skall jag bry mig, liksom.

Hur skulle medmänsklighet smaka som nyårslöfte? Varje dag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 2012, nyår, nyårsafton, tomma ord, nyårslöfte, medmänsklighet

Att känna sig ändå inte

Marcus Birro känner sig ”ändå inte” i sin senaste krönika.
Naturligtvis förstår jag vad han menar med formuleringen ”Man känner sig både ledig och ändå inte” men jag kan ändå inte låta bli att irriteras över den, över att en professionell skribent i en av Sveriges största tidningar kommer undan med en så usel svenska och får betalt för det.

Nu är ju Birro långt ifrån ensam om att publicera texter fulla av grava språkliga fel. Det räcker att läsa igenom ettan på i stort sett vilken dagstidning som helst för att se stavfel, syftningsfel, meningsbyggnadsfel och inte minst särskrivningar, detta virus som sprider sig som en löpeld. Tråkigt nog verkar fenomenet sakta sprida sig även till böckernas värld.

Har skribenterna ingen stolthet? Har de ingen utbildning i sitt yrke? Har tidningarna ingen som helst koll på vad som publiceras? Är skolorna helt inkompetenta? Är det influenser från och förväxling med andra språk?

Frågorna är många. Svaren är få. Och jag får sannolikt fortsätta irritera mig över miserabla texter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om språk, språket, svenska språket, skribenter, textförfattare, stavfel, särskrivning, meningsbyggnadsfel, syftningsfel

Nyanser om kvinnosynen på SÖS i Stockholm

Jenny Wennberg, ledarskribent på Arbetarbladet,  nyanserar i dag i Arbetarbladet bilden av den undersökning som låg till grund för gårdagens artiklar och Eko-reportage om hur vårdpersonalen på SÖS i Stockholm ser på misshandlade kvinnor. Det är bra och manar till tankeställare för oss som låter känslorna rusa iväg inför ett redan infekterat ämne. Hon skriver bl.a. i sin artikel

”Vad materialet Ekot refererar till säger oss är att 28 procent av respondenterna i en ännu opublicerad studie vid Södersjukhuset svarat att de anser att det kan vara kvinnans passiva och beroende personlighet som gör att de utsätts för misshandel.”

vilket är en lite annan bild än den vi fick presenterad för oss igår.

Detta reser andra frågor, sådana om journalistik och källkritik hos journalister. Dagens medietempo är högt. I fall som detta för högt för sitt eget bästa. Genomslaget som nyheter har i dag gör det extra viktigt att det som publiceras äger relevans. När nyheten väl är ute är den omöjlig att stoppa och dementier och korrigeringar får som regel lång mindre kraft än den ursprungliga nyheten. Tyvärr är kravet på ständiga uppdateringar så högt att kontrollen blir lidande. Det är viktigare att få ut en nyhet än att få ut en korrekt nyhet. Såväl journalister som ansvariga utgivare har höga krav på sig att producera och prestera allt mer till en allt lägre kostnad. Grävandet och faktakontrollen blir lidande. och som om inte det vore nog kan vem som helst i dag publicera texter på Internet. texter som vi som läsare ofta har svårt att bedöma sanningshalten i och vars innehåll lätt kan förvandlas till sanningar oavsett innehåll. Detta lägger ett stort ansvar på oss som läsare.

Min huvudtes från gårdagens inlägg står dock fortfarande fast – Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel. Skulden ligger alltid, undantagslöst, hos den som höjer handen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, misshandel, sös, södersjukhuset, kvinnosyn, jenny wennberg, arbetarbladet