Om förtvivlan och godhet

Det är söndag eftermiddag den 7 mars 2010. Solen kastar sig över mig från en klarblå himmel. Hunden och jag är ute i flera timmar och njuter försmaken av vår och om det som om en stund skall bli början till några dagars känslomässigt kaos vet jag ännu inget.

Hunden springer lös, ibland vid mina fötter och ibland utom synhåll men aldrig långt bort. Så brukar det vara och så är det även denna gång. Han går sin väg, jag går min. Snön ligger djup och ungefär vart tredje steg jag tar går igenom skaren, som är uppmjukad av solens värme och jag sjunker till knäna i snön. Hunden springer obekymrat ovanpå. Han är så liten och lätt att skaren utan problem bär honom.

Väl hemma igen vill hunden vara kvar ute, och jag låter honom. Han brukar ofta vara ute på egen hand och han går inte långt, håller sig mest runt tomten. Denna gång går det galet. När jag några minuter senare öppnar ytterdörren som svar på hans skall möts jag av en blodig hund som släpar sitt ena bakben efter sig när han stapplar in i huset.

Efter ilfärd till Smådjursakuten i Göteborg, där det konstateras att han blivit illa biten av en stor hund eller varg tar en tid av ovisshet vid. Jag lämnar honom där och åker hem för att vänta på ett besked om hur illa skadad han är. Efter nästan fem timmar kommer så beskedet. Buken är genombiten på två ställen men inga inre organ skadade. Ett annat av betten har landat ungefär en halv centimeter från stora kroppspulsådern. Rent skademässigt har han alltså haft otrolig tur. Den största oron gäller bakbenet som han inte kan använda.

Måndag morgon och läget är oförändrat. Han är förhållandevis pigg men benet är fortfarande obrukbart. Efter en orolig dag får jag på kvällen rapport om en liten, men ändå förbättring och jag går och lägger mig med ett svagt hopp om att allt skall gå bra.

Tisdag morgon och jag får beskedet jag inte vill ha. Han har blivit sämre och har nu även problem att använda sitt andra bakben. Veterinären och jag beslutar att avvakta under dagen men preliminärbokar avlivning till dagen därpå. Mina tårar kommer när jag lagt på luren. Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket på en och samma dag. Gömd bakom mina solglasögon jobbar jag som i ett töcken och inte mycket mer än mina tårar har jag med mig från den dagen. När jag kom hem på eftermiddagen och såg hans matskål, hans korg och hans favoritställen trodde jag en stund att jag skulle bli galen på riktigt. Har du inte haft husdjur kanske du har svårt att förstå den bottenlösa förtvivlan jag kände över att jag kanske aldrig skulle få se honom där igen.

Det är då veterinären ringer och säger att Silver piggnat till betydligt under dagen och att han nu använder båda sina bakben på ett korrekt sätt, om än väldigt darrigt och osäkert. Nu är det en självklarhet att avvakta ytterligare förbättringar.

På onsdag morgon är jag i duschen när veterinären ringer. I telefonsvararen hör jag orden som får mig att börja gråta igen, glädjetårar denna gång. Silver är så pass kry att han kan få åka hem. Det osannolika har blivit sannolikt och min hund har gått från dödsdömd till hemgång på ett dygn.

Nu är han hemma och återfår förvånansvärt snabbt sina krafter och sin rörlighet. Han kommer troligtvis att klara sig från detta möte med vargen utan men. Och jo, med vargspår runt huset och med vargen synlig i trakten är jag tämligen säker på att det var en varg han mötte. Några stora hundar finns inte i närheten.

Så, var kommer godheten in undrar du säkert nu.
Den finns i all den värme och empati som jag, sedan detta hände, mött från människor i min omgivning, och som såväl online som AFK är bortom all beskrivning. Så pass att det ruckat min världsbild och färgat min svarta misantropi betydligt gråare. Det är en besynnerlig känsla att ha tagit emot allt detta. Att inse att det finns människor som bryr sig om andra människor och som är beredda att sträcka ut en hjälpande hand även till en okänd medmänniska är stort och aldrig har orden ”If you want to change the world, you’ve got to be the change” betytt mer för mig än nu.

Godhet – Pay it forward.

Läs även andra bloggares åsikter om hund, varg, godhet, förtvivlan, pay it forward, skicka vidare, veterinär, smådjursakuten