I snart två år har jag varit registrerad på Facebook.
Det har varit två år fyllda av glada återseenden och återknutna kontakter från way back then. Två år som också gett mig nya vänner. Människor jag aldrig skulle träffat utan Facebook. I samband med en tragisk händelse har också Facebook gett min misantropi en rejäl käftsmäll när en av mina Facebookvänner, som jag aldrig träffat AFK, bland människor vars namn jag inte ens vet, organiserade en enorm insats till min hjälp. Facebook har för mig blivit ett i raden av sätt att hålla kontakt med människor. Lika naturligt som att prata i telefon eller att skicka SMS.
Sara Kadefors har en annan syn på saken, och det får hon naturligtvis ha, men jag tycker det är synd att hon hakar upp sig just på vänlighet, på att människor ger varandra komplimanger och uppmuntran. Själv förstår jag inte var felet i att vara vänlig och att lyfta sina medmänniskor ligger och nånstans känner jag att om gullandet på Facebook bara smittar av sig aldrig så lite på våra liv AFK så är det en vinst.
Sara Kadefors avslutar med att slå oss i huvudet med den bittra sentensen ”oavsett om du får tre eller hundratals grattis på facebook på födelsedagen kommer du att dö ensam.” Jag skulle nog vilja påstå att huruvida man dör ensam eller inte beror på hur man behandlar andra medan man lever.
Såväl på Facebook som AFK.
Läs även andra bloggares åsikter om facebook, vänner, afk, online, hjälp, kontakter
Scratches And Dust 