Om världens storlek och en skolavslutning


Den överfulla kyrkan fylls av skratt och sorl och förväntningarna på det oändliga sommarlovet lyser i ögonen på flickor i somriga klänningar och pojkar i välstrukna skjortor. Präst och rektor håller tal, barnen sjunger och till sist naturligtvis ”Den blomstertid nu kommer” och sedan är det över. När vi kommer ut på kyrkbacken kastar sig solen över oss från en klarblå himmel och en Hollywoodregissör kunde inte ha arrangerat en skolavslutning bättre. Hon har just gått ut andra klass och tanken på trean finns ännu inte.

Jag ser hennes oförställda glädje och nånstans inom mig letar jag och hittar känslan, minns hur det var då, för alla dessa år sedan. Innan vuxenvärld och ansvar satte sina klor i mig, när allt var lek och världen inte var större än det jag kunde se just där och då, och jag undrar var allt vände och blev allvar. Inser att det nog var dagen efter den magiska natten det hände. Vi hade tagit studenten och fy-fan-vad-vi-var-bra. Just exakt där och då var allt bara en känsla av frihet och av äntligen är det över. Efter tre långa år stod världen öppen och bara väntade. Vi firade hela kvällen och långt in på natten, såklart. Så småningom tog festen slut och det blev morgon och inget var sig längre likt. Vuxenvärlden hade öppnat sin dörr på vid gavel.

På kyrkbacken springer barnen omkring mellan sina kompisar. Föräldrarna står där, artigt pratande med varandra, med ett halvt öga på sina barn och jag vet att de allra flesta av dem är någon annanstans i sina tankar och i sina samtal. Kanske har de inte ens varit närvarande under ceremonin i kyrkan. Tankarna drar iväg och utan att vi vet hur det gått till och utan att vi ens reflekterar över det befinner de sig på ett helt annat ställe än vi själva.

Vi människor är duktiga på att i tankar och medvetande befinna oss någon annanstans än där vi i själv verket är, på att glömma att finnas i och glädjas åt stunden. Under tiden som barnen springer där på kyrkbacken och gläds över sommarlovet som är så långt att det i deras värld just nu inte ens har något slut, funderar föräldrarna utanför kyrkan på hur det skall gå på jobbet i morgon, på grälet med kollegan i går, på hur de skall få barnpassningen att fungera under sommaren, på hur de skall få ekonomin att gå ihop, på hur de skall hinna med allt som måste göras på semestern, i stället för att närvara i barnens glädje, och medan solen skiner och försommaren pågår för fullt pratar de om att snart är det midsommar och sedan vänder det och blir mörkare igen.

Jag vill inte tänka på sånt just nu. Jag vill låta solen värma mig och stanna tillsammans med barnen i känslan av en evig sommar, av här och nu och av att världen inte är större än det jag ser, en stund till.

Ursprungligen för Kungälvs-Posten juni 2011
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s