Söndagskrönika


I mitten på sjuttiotalet tillbringade jag ett år som utbytesstudent i USA. En på många sätt omtumlande upplevelse. Jag kastades rakt in i deras ”bicentennial”, firandet av självständighetsförklaringen som skrevs 1776 då Nordamerikas dåvarande tretton delstater förklarade sig självständiga från England. Jag minns att de var skeptiska och snudd på trodde att jag ljög när jag berättade att det i min hemstad bodde människor i hus som var 150 år äldre än deras självständighetsförklaring.

Senare i mitt liv bodde jag under många år på Västra Gatan och kunde från mitt köksbord se just detta Kungälvs äldsta bebodda hus. Huset jag själv bodde i är runt tvåhundra år gammalt och fullt av sneda vinklar, sluttande golv och sin egen historia. Där är lågt i tak och grunden är byggd av stenar tagna från Bohus Fästning. En dag när jag kom hem stod en gammal dam utanför och kikade in. Hon såg lite skamsen ut över sin nyfikenhet när jag kom och satte nyckeln i dörren och hon frågade försynt om jag bodde i huset. Det visade sig att hon vuxit upp i min lägenhet, att hon just denna dag fyllde åttio år och hade företagit en förhållandevis lång resa för att få återse sitt barndomshem. Naturligtvis fick hon komma in och se hur det nu såg ut därinne och över kaffet jag bjöd henne på berättade hon massor om hur det var då och hur dom hade levt.

Där jag bor nu finns rester av gamla torp och jordkällare och runt om i det som i dag är skog löper stengärdsgårdar som minnen av människors strävanden med plog och boskap på det som en gång var åker och äng. Mindre än hundra meter från mitt hus ligger en man begravd, med huvudet i öster och fötterna i väster, som brukligt. Att han ligger där, och inte i vigd jord har sin alldeles speciella historia. Han var nämligen en trollgubbe och sådana fanns det inte plats för på kyrkogårdarna. De betraktades som ofrälse och skulle begravas i ovigd jord. Mannen i fråga var smed och det sägs att han smidde knivar som, när de skar i smör, framkallade blod i snittet.

Egentligen är jag inte speciellt historiskt intresserad. Inte på det traditionella sättet att jag läser historiska böcker och pluggar krig, händelser och årtal. Mitt godkända slutbetyg i historia ordnade jag mer med charm och ett otroligt pretentiöst specialarbete än med gedigna kunskaper. Historia blir, enligt mig, inte intressant förrän du ser den, hör människor berätta om den och sätta den i ett sammanhang, men då blir det å andra sidan, riktigt spännande och lockar till att lära sig mer. Att bo i sådana historiskt rika och turbulenta trakter som de Kungälv och dess omgivningar utgör, gör det svårt att komma undan historien. Dess vingslag finns i var och varannan sten du går på och det både fascinerar och förpliktigar.

Ursprungligen publicerad i Kungälvs-Posten 2010-11-16
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s