Intersexualitet och för många fingrar


För många år sedan körde jag en liten skolkille i taxin. En kille som vem som helst, förutom att hans ena hand hade sex fingrar. Ingen stor grej vare sig för honom eller för nån annan. En vän jag hade en gång för länge sedan hade olika färg på sina ögon. Det ena blått och det andra brunt. Ingen stor grej vare sig för henne eller för nån annan.

Ibland blir det helt enkelt fel. Små saker, och ibland stora, som går snett under under en människas tillblivelse och egentligen är det konstigt att det inte händer oftare än det gör, med tanke på alla bitar som skall falla på plats. Detta är någonting vi alla lärt oss acceptera i takt med ökad upplysning och ökad synlighet.

Så varför är det då så svårt att diskutera ämnet intersexualitet och könstillhörighet? En  snopp eller snippa som inte ser ut som den förväntas se ut är liksom inget man pratar högt om. Dessutom gör läkarna allt vad dom kan för att pressa in dessa snoppar och snippor i sina respektive könsnormativa fack i stället för att bidra till kunskap och medvetenhet och se till att människorna det rör mår bra som de är.

Låt mig berätta en historia för att få er att fatta vad det handlar om.
Jag känner en kvinna som föddes fullt frisk. Ett glatt och soligt litet flickebarn som följde sin kurva precis och som utvecklades helt perfekt. Problemet var att hon, ja, jag säger hon, för det är den rollen läkarna rent fysiskt pressat in henne i, hade en intersexuell diagnos, Turners syndrom, som i hennes fall resulterat i en missbildad snippa och dåligt utvecklade inre könsorgan. Redan som spädbarn genomgick hon sin första operation.

Flickan växte och blev stor. Större än de flesta med Turners syndrom. Detta tack vare läkarnas kompetens på området. Hon mådde oförskämt bra och hade inga som helst bekymmer med sin missbildade snippa. bekymret var omgivningen som tittade storögt när hon visade sig naken. Vid fjorton års ålder var det dock dags att sätta in den stora stöten. Flickan skulle nu in i puberteten och eftersom hennes inre könsorgan inte fungerade som de skulle var risken stor att hon skulle kunna bli en han.

Alltså lades hon på operationsbordet och förvandlingen till kvinna började.
Såväl yttre som inre könsorgan angreps. Operationen var stor, tog tid men förlöpte väl. Så småningom kom hon hem, läkte ihop och konstaterade att hon nu såg ut som kvinna. Den missbildade snippan hade fixats till och allt var frid och fröjd ända till den dag hon upptäckte att all den känslighet och förmåga till sexuell njutning hon tidigare haft, nu var som bortblåst. Svaret hon fick när hon yppade detta för läkarna var olika varianter av ”men knulla kan du ju göra ändå, var glad för det.” (Synen på kvinnors sexualitet är, vad som än sägs, nämligen något som fortfarande är stenålders. Det räcker att titta på vilken p-rulle som helst för att bevisa den tesen)

Flickan blev kvinna och med tiden en mästare på att fejka orgasmer. I hemlighet sörjde hon sin förmåga, i stället för att våga prata om förlusten och tillsammans med sina partners finna en annan väg. Vid dryga trettio, återfann hon, tack var att hon vägrade ge upp, på egen hand förmågan så denna historia har ändå ett hyfsat lyckat slut trots att hon blev bestulen på femton års okej sex bara för att läkarna, och resten av våra medmänniskor, vill pressa in oss i ett av två fack; det manliga eller det kvinnliga. Nåt tredje fack finns inte och får inte finnas.

Ni som känner mig väl vet att det är mig själv jag pratar om. Historien delar jag dock med många, och långt ifrån alla har samma tur som jag.

Problemet är att eftersom det är skambelagt och tabu att prata om vet vi inte om det.

Det är inte okej att beröva människor olika färdigheter bara för att de skall passa in i normativa fack. För att återknyta till inledningen: Hade vi accepterat att göra min vän blind på ena ögat för att ge båda hennes ögon samma färg? Hade vi accepterat att den lille skolkillen inte kunnat använda sin hand fullt ut bara den fick fem fingrar? Knappast. Ändå låter vi läkarna fortsätta bygga skrämmande monument över sin egen förträfflighet.

Läs gärna Immanuels bloggpost som inspirerade mig att skriva denna post.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

11 reaktioner på ”Intersexualitet och för många fingrar

  1. Skitbra skrivet. Och, jag vill inte säga det egentligen, men modigt av dig. Du vet vad jag menar. Jag blir så arg och förtvivlad varje gång jag tänker på hur folk blir behandlade.

  2. Jag skrev en kommentar hos Trollhare. Jag hoppas att den inte sårar dig. Jag tycker om det du skriver. Jag tycker man ska slippa tvingas in i en viss roll för normalitetens egen skull..

    Jag tycker inte intersexuella barn ska tvingas till könsnormalisering, särskilt inte kirurgisk sådan, redan som småbarn.

    Men barn med AGS (är det samma som CAH?) är ju inte ”intersexuella” på samma sätt som vid tex Turner? Eller tänker jag fel? Flickor med AGS: om man ger hormoner som gör att snippas ser ut som en snippa när de föds – de ”ges” ju inte ett nytt konstruerat kön? Ingen tvekar väl om vilket kön de har, könskromosomerna är vanliga xy, och alla inre kvinnokönsorgan finns på plats. Gör man då flickan en otjänst om man bara ”fixar” snippan?

    Det torde väl inte vara så sannolikt att de senare skulle inse att de är och vill vara killar? Inte vanligare än transsexualism generellt i befolkningen?
    Jag kan för lite.. Men vill bara säga att jag trots formuleringarna hos Trollhare (och kanske här) inte alls tycker att barn måste vara lika. Alla olikheter måste inte bort. MEN: Vissa åtgärdar vi. Andra inte. Det känns viktigt att ta enb diskussion om vilka saker vi justerar för BARNETS skull, och vilka för omgivningens, och vilka för att barnet mår alltför dåligt av just omgivningen.

    Tack för en jättebra text.

    Kram,

    Minou

    1. Jag är av den bestämda åsikten att inga ”justeringar” skall göras för ”omgivningens” skull. Så länge en människa är frisk och fungerar fullgott finns det ingen anledning att mixtra. Det vi behöver göra är i stället att öka medvetenheten om och acceptansen för de variationer som faktiskt finns.

  3. Jag är så djävla STOLT över dig Ulrika! Har jag kanske ingen rätt till men det är jag i a f. Stolt över att vara din vän…

  4. Läste och läste om, mitt leende vidgades. Du är modig! Urbra skrivet! Tror nog att tystnaden kring denna problematik är det som gör mig mest ledsen. Hur skall vi då kunna fatta bra beslut där många hjärnor tänkt.

  5. Jag ska inte tjata om hur bra det här var – alla andra har redan sagt det som behövs. Men – det jag tänker är, att den sociala kontexten ju ändras (förändras) i detta sammanhang likväl som i alla andra. Det har alltid funnits ett tredje kön – i alla tider, i alla kulturer. Skillnaden i hur det hanterats/bemötts/betraktats ligger ”bara” i den för tillfället rådande sociala kontexten. Jag har svårt att förstå hur mycket energi människan i den västerländska nutiden orkar lägga ner i arbetet att stuva in en tredjekönsperson i ett av de två accepterade facken, med tanke på hur mycket annat viktigt vi borde ta itu med (naturkatastrofer, ojämn resursfördelning, växthuseffekten, framtida generationers överlevnad och andra småsaker). Jag tycker som du Ulrika: så länge en person är frisk och har sina funktioner i behåll, så är det bra. En person består av de förmågor och de egenskaper den besitter med hjälp av sina elektrolytiska processer i hjärna och själ – inte av det sätt sexualiteten visar sig i fysisk skepnad. Min aftonbön: ”Gode Gud, ge mig kraft att uthärda mänsklighetens dumhet, individernas aningslöshet och min egen orkeslöshet, på det att jag må framleva i någorlunda fridfullhet.”

    Kram/ Strössel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s