Stenar vi bär


Ännu en gång plockar hon upp samma gamla sten ur ryggsäcken. Hon håller upp den framför mig och säger anklagande ”Se här, se vad jag har att bära på”. Som om det vore mitt fel att hon bär omkring på den förbannade stenen. Hon har burit stenen sedan hon var liten. Nu är hon en vuxen kvinna, med en fri vilja och fri tanke. Ändå väljer hon att behålla stenen, att bära den precis som den är. Jag har sett stenen många gånger förut. Den är fortfarande precis lika kantig, vass och skrovlig som den var när hon fick den. Hon brukar plocka fram den för att vinna sympati, för att kunna vältra sig lite i självömkan. Är jag inte förstående nog går hon enligt principen anfall är bästa försvar till attack och slår mig i huvudet med stenen och börjar gråta. Jag kan spelet. Så fort det börja brännas tar hon fram stenen.

”Släng bort stenen” säger jag ibland till henne. Då brukar hon se oförstående på mig och hålla fram stenen igen, för att sedan tala om för mig att jag inte har lyssnat på henne, inte förstått någonting av det hon sagt. Jag tänker att nog förstår jag. Utan din sten är du ingenting tänker jag. Du har låtit stenen bli ditt liv, låtit den ge dig ditt värde. Utan stenen står du naken och måste lita till dig själv, till ditt eget värde. En skrämmande tanke, jag vet. ”Vad skulle du vara utan din sten?” Frågar jag. Svaret blir hon skyldig.

Hon är inte ensam. Vi har alla våra stenar att bära på i form av upplevelser och erfarenheter. Alla kan vi inte slänga bort. Däremot är vi helt fria att välja vad vi vill göra med dem och hur vi vill förhålla oss till dem. Vi kan välja att låta tyngden av dem kväva oss, bli det som berövar livet dess mening och låta dem skapa oöverstigliga barriärer för att komma vidare. Vi kan välja att fortsätta bära, böja våra ryggar och fastna i självömkan över bördan, välja att följa minsta motståndets lag. Det är föga konstruktivt men enkelt.

Eller så kan vi välja att bearbeta dem för att sedan låta dem ingå i den grund vi, genom hela livet, bygger för att stå på. Vi kan använda dem att stå på för att komma högre eller att gå på för att komma framåt. Det kräver lite arbete, kan ärligt talat vara riktigt jobbigt, att hitta den rätta platsen för varje sten, men när den väl ligger på plats får du din belöning. Den ro det ger att veta att du aldrig mer behöver bära den.

Konstigt nog är det bara de stenar vi bär i form av negativa erfarenheter som kräver arbete för att få sin plats. De positiva, glada erfarenheternas stenar lägger sig på rätt ställe med en gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

2 reaktioner på ”Stenar vi bär

  1. Ja, du ser det så tydligt. (Igen) Och precis – varför är det bara de negativa erfarenheterna som får lov att ta plats?

    Det låter så enkelt när du säger det: ”helt fria att välja vad vi vill göra med dem”.

    1. De positiva tar nog sin plats men är så lätta att bära att vi inte tänker på dem 🙂

      Det låter så enkelt när du säger det: “helt fria att välja vad vi vill göra med dem”.

      Motsatsen skulle för mig betyda att vi inte äger våra tankar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s