In Vino Veritas


En gammal man, men ändå inte så gammal som man vid en första anblick skulle kunna tro. Livet han levt har lagt olevda år till hans utseende och lurar betraktaren. För inte länge sedan var han full av liv, av kärlek och passion. Kärleken gav han till kvinnorna och vinet. Kvinnorna älskade han mjukt och varsamt men helt utan löften. Vinet älskade han vårdslöst, helt utan tanke på morgondagen.

Passionen sparade han till orden. Orden var det som fick honom att brinna, att leva, och i hans hand blev pennan en trollstav, en kraft mäktig att skapa de underbaraste texter. Enkelt kom orden till honom och folket läste, hyllade och förundrades. Hans tid var ljus och löftesrik och allt fanns framför honom.

Nu är framtiden dåtid och allt är förbi.
I hans ögon, där liv, kärlek och passion en gång brunnit syns nu bara tomhet, förtvivlan och ångest. Orden har lämnat honom, pennan har tappat sin kraft och kvinnorna har tappat sitt intresse. Vinet är hans enda sällskap.

Han sitter vid köksbordet.
Han har suttit där hela natten. Det tidiga morgonljuset söker sig in genom fönstret. Ett ögonblick av klarhet bryter igenom berusningen och han ser hur smutsigt det är, inser att någon annan snart kommer att få tvätta det. Inser att någon annan snart kommer att få sopa upp spillrorna av det som en gång varit hans liv. Inser att denna någon kommer att bli besviken, att han själv är besviken, att det inte alls var så här han hade tänk sig livet och att det inte var så här han tänk sig döden.

Han för den sista flaskan till munnen, tömmer den. Det är dags nu, tänker han.
Framför honom på bordet ligger ett block och en penna. Han vill skriva några rader till avsked, vill förklara, i den mån det finns något att förklara, men inte ens det klarar han längre. Ändå tar han upp pennan och fingrarna finner trots allt vant sitt grepp runt den och han för spetsen mot blocket och skriver. Tre ord skriver han. Sakta lägger han sedan ner pennan igen och låter handen söka sig till pistolen som ligger framför honom. Han väger den i sin hand, håller upp den mot sitt ansikte och känner det kalla stålet mot sin kind. Det klickar till när han osäkrar vapnet.

Det är dags nu, tänker han igen.
Greppet om pistolen blir fast.
Han lyfter den. Sätter mynningen mot tinningen.
“In vino veritas” läser han på blocket i samma ögonblick som hans finger kramar avtryckaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

6 reaktioner på ”In Vino Veritas

  1. En gång i tiden var jag medlem av ett popband som kallade sig för Vino Veritas.
    Vi levde gott upp till alla tänkbara myter.

    *Sten Blekman minns sin korta period som popstjärna*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s