Ett minne utan glädje


Ett samtal fick mig att minnas…

Allt gick så lugnt och metodiskt till väga.

Tre stycken var ni.
Jag var berusad, på väg till sista bussen hem. Precis i början av gångtunneln, den som leder under gatan mellan köpcentret och centralstationen, dök ni upp. Stora, starka män.

När ni ställde er runt mig, kände igenom mina fickor, plockade av mig smycken, plånbok och mobil gjorde jag ingenting. Vad skulle jag kunnat göra, ensam, mot er? Jag vågade inte skrika, vågade ingenting mer än låta det som skedde ske. Och runt omkring pågick nattlivet. Ingen såg, kanske ingen förstod. Trodde kanske att vi var en grupp vänner som stod och pratade.

När den av er som tagit min plånbok flinande lämnat tillbaka den efter att ha tömt den på allt av värde gick ni lugnt därifrån. Alla åt olika håll. Med halsbandet jag fått av min mor, ringen jag ärvt av mormor, armbandet som var ett kärt minne från en resa. Med en del av mig.

Kvar stod jag, chockad och förödmjukad.
Plötsligt kom tårarna och jag grät otröstligt. Hur jag klarade mig ombord på bussen utan vare sig pengar eller busskort minns jag inte. Att jag satt och grät, hela vägen hem, utan att någon på bussen gjorde en min av att fråga vad som hänt minns jag.

Jag blev bara rånad, inte misshandlad eller våldtagen.
Jag hade tur som bara…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

3 reaktioner på ”Ett minne utan glädje

  1. Ulrika skriver om mardrömmen. Om min och många andras mardrömmar. Att bli rånade och kanske värre än så. Flera hundra människor blir varje dag i Sverige rånade, misshandlade eller våldtagna. Ungefär en var tionde minut.

    Den egentliga frågan är vilken slutsats man skall dra? Varför har det blivit så här? Och vad kan vi göra åt det?

    Om jag blir rånad i morgon av ett flinande killgäng i sextonårsåldern är chansen rätt stor att de inte drabbas av värre restriktioner än att tvingas gå på bio med en kontaktperson eller att gå en ART-kurs.

    Jag är inte längre så säker att detta är en bra eller tillräcklig samhällelig reaktion.

  2. Jag vet inte om man kan säga, att det har blivit så här – kanske man ska undra varför det ÄR så här. Ända fram till 1800-talet var det oerhört riskabelt att färdas på gator, stigar, vägar och trader. Under en historiskt kort period har vi känt oss säkra. Är det något i vår omgivning som gör, att polityren ramlar av igen?

    Att känna, veta att någon objudet varit så nära, att de plockat av föremål, rispat huden eller brutit igenom den innersta sfären – det skapar så mycket sorg. Jag kan inte ge något för att mildra det – mer än min tanke, Ulrika.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s