Orden


De kommer ur känslorna. Ur glädjen, sorgen, vreden, tacksamheten, ångesten, lyckan, kärleken, hatet, känslorna. Där, i känslorna, finns orden.

Bullshit.

Orden kommer ur hårt arbete. De kommer ur stunder, långa som evigheter, av stirrande på ett tomt ark. De kommer ur djupt grävande i stundtals sinade källor. De kommer ur ideliga och oändliga ommöbleringar och omformuleringar. Ur svett kommer orden. Därefter kommer känslorna. I orden.

Jag tar dem, ett och ett. De finns där i oändliga mängder men det är ingen ordning på dem. Huller om buller ligger de i stora högar och jag vänder, vrider och sorterar, försöker skapa reda. Prövar dem, likt pusselbitar, på olika ställen i det som kanske skall bli en text. De glider mig ur händerna. Faller åter ner i sina högar och jag börjar om från början ännu en gång.

Funderar på om det är värt besväret, om du kommer att läsa det jag skriver, om du kommer att förstå vad jag vill ha sagt med de ord jag så omsorgsfullt försöker lägga tillrätta för att visa dig min tanke. Vi är dåliga på att lyssna, på att föra dialog. Vi möts hellre i monologer och låter frågor bli till angrepp som stänger i stället för att öppna. Orden vrids för att passa den egna tanken i stället för att låta dem föda nya tankar och jag undrar vart det goda samtalet tagit vägen. Samtalet där vi lyssnar på varandra, försöker förstå varandra och låter varandra tala till punkt. Kanske har det aldrig funnits.

Kanske har vi alltid varit så stora i vårt eget ego att vi hellre lägger våra egna ord i andras munnar än lyssnar på varandra och försöker förstå. Kanske är det ren lättja som får oss att döma utan eftertanke och utefter eget gottfinnande. Kanske är det rädsla som gör att vi hellre pekar finger på andra än ser oss i spegeln och funderar på vad vi egentligen ser. Kanske är det ren feghet som gör att vi håller oss på känd mark i stället för att låta diskussionen ta oss till nya platser. Kanske är det bara en dröm att det goda samtalet någonsin funnits, lyhört, hänsynsfullt och givande.

Förmodligen tappade jag dig redan efter första stycket. Kanske läste du inte mer än rubriken. Min text är lång och du upptäckte att den kräver något av dig; uppmärksamhet och lite ansträngning. Möjligen hävdar du att mina ord inte är av intresse för dig och lämnar dom därhän. Det är okej, absolut. Men ett sånt yttrande förutsätter att du faktiskt läst och försökt förstå vad jag vill ha sagt. Åtminstone om det skall ha någon trovärdighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

8 reaktioner på ”Orden

  1. Hmm… jag skriver för att omvandla en känsla till tanke till rad. För då får jag lugn på känslan, när jag hänger av det på kroken.

    Måste grunna på det här..

  2. Om orden kommer ur hårt arbete, så har du arbetat hårt med den här texten. 🙂 Den träffade mig som en vampyrpåle genom hjärtat. Precis så ”är”det: en text (ord) som kräver något av mig, får mig att ge mitt yttersta för att lyssna; för att ”knäcka koden”. Jag vill att orden ska kräva något!

  3. Ja, det var positivt menat. Du skriver otroligt bra. Jag är så glad att jag hittat hit. Här finns substans och en slags ”grounding” som jag tycker om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s