Ögonen


Där, lite i skymundan stod jag.
Ett egentligen oviktigt mobilsamtal som jag just avslutat när dom plötsligt dyker upp, dessa ögon, och frågar om jag har eld.

Medan jag drunknar i ögonen och min hjärna febrilt försöker komma på ett sätt att hålla dem kvar, trots bristen på eld, hör jag långt borta min mun göra bort mig fullständig genom att säga ”tänd på mig”.

Skärpt, Ulrika, verkligen moget, hinner jag tänka innan ögonens mun kommer helt nära, viskar sött i mitt öra och sedan kysser min, helt lätt.

Sedan var dom borta, ögonen.
Gissar att dom gick för dom hade en kappa på sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

2 reaktioner på ”Ögonen

  1. Okay, intressant! Det här borde du skriva en novell om så att jag fattar annars gör jag det! Texten inspirerar på något sätt mig att skriva något… om hur jag känner mig? Jag vet inte. Vad jag vill säga är: Tack.

  2. Varsågod, Kitten.
    Glad om jag kan inspirera, men en novell på det? Ja, ta mig tusan. Det skulle kanske funka 🙂

    Tack för din snälla kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s