Ett hem


Klockan är strax efter nio på morgonen den 22 december 2007 och jag kliver in i det enorma varuhuset. Hade hoppats klara mig undan den värsta julträngseln och kanske gjorde jag det också. Ändå är parkeringen redan i stort sett full. Inne i butiken är kommersen i full gång. Människor drar omkring på mer eller mindre fyllda kundvagnar, vissa målmedvetet och systematiskt, andra ostrukturerat med något desperat och panikartat i blicken. Mina ärenden klarar jag av snabbt och tiden i kassakön överstiger med god marginal de minuter jag använt för att plocka till mig varorna som ligger i min korg.

När jag kommer ut står en man utanför entrén och säljer Faktum, de hemlösas tidning, gatutidningen, i min del av landet. Under tiden som jag plockar upp min plånbok, betalar tidningen och växlar några ord med mannen, önskar honom en god jul, rullar de fulla kundvagnarna förbi. Tidningen kostar bara 40 kronor och de fulla kundvagnarna minst det tiodubbla.

Jag minns när min dåvarande fästmö kom hem efter en längre tids arbete på annan ort. Hon kom hem till det som var vi, bara för att säga att det var historia. Tråkigt, visst, men definitivt inte dödligt. När hon gått ut genom dörren igen slog det mig med full kraft, det att huset jag bodde i, det som varit vårt hem, var hennes och att jag plötsligt i princip var hemlös. En fruktansvärd insikt som skakade mig i grunden och i de mörkaste stunderna såg jag mig själv irra omkring på gatorna, smutsig, hungrig och trasig, letande efter skydd till mig och min hund.

För att göra en lång historia kort så ordnade sig allt för mig. Människor i min närhet höll upp ett brandsegel när jag föll. De stöttade, hjälpte och pushade. Jag ordnade ett fast jobb och kunde ta över huset till slut och lever nu min dröm vad boende beträffar. I det stora hela är mitt hem säkert att fattigt hem men det är mitt. Mitt hem, där jag gör vad jag vill. Mitt hem där jag kan hålla mig ren, varm, torr och mätt.

Så lyckligt är det inte för alla. Självförvållat eller inte, det finns många hemlösa och alldeles oavsett vad politikerna säger så ökar antalet samtidigt som vi fyller våra kundvagnar med konsumtion.

Tidigare kände jag mig så redig, så duktig, när jag köpte Faktum.
Så väldigt ”Jag hjälper minsann till och se så ädel jag är” kände jag mig. I dag känner jag mig enbart tacksam över att jag själv inte är den som säljer tidningen.

Tänk så hårfin gränsen är mellan att ha och att inte ha.
Ett hem

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

5 reaktioner på ”Ett hem

  1. Hm, svårt att fråga utan att styra. 😉

    Jag tror att för att man ska kunna ta emot den hjälp som bjuds, för att den ska vara användbar för en, måste den vara ”tillräckligt bra”, vad du det kan vara. Det är det jag undrar över.

    För din del var den tydligen bra (och det var ju jättebra), men jag har sett fall där det inte varit så. Något passar inte ihop mellan den som behöver och den som kan ge. Ingens fel så att säga, bara det att det inte passar. (Någon eller båda kanske kan ändra sig, men det är en annan sak.)

    Att du kände, kunde känna tacksamhet, gissar jag var väsentligt. Men det vet jag ju inte. Du vet mer om det än jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s