Dödshjälp – ja tack


Att se min egen fars smärtor timmarna före döden var i det närmste outhärdligt. Trots att han var drogad till okontaktbarhet öppnade han sina ögon och skrek rakt ut i smärta så fort han rörde sig det minsta lilla. Uttrycket i hans ögon när detta skedde är för alltid fast i mig.

Han önskade det sista året inget annat än att få hjälp att dö och försökte under den perioden ta sitt liv tre gånger. Att möta hans tårar och förtvivlan när han vaknade upp på IVA och förstod att han misslyckats var fruktansvärt.

Varför hade det varit fel att hjälpa honom dö och att slippa det sista året som bara var en lång, ovärdig plåga för honom?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

13 reaktioner på ”Dödshjälp – ja tack

  1. Förstår att det har etsat sig fast i ditt minne. Det är oerhört svårt att se någon lida strax innan döden. Har upplevt detta själv. Man känner sig full av vanmakt och hjälplöshet. Kunde man lindra, om blott för ett ögonblick, så skulle man göra det. Men i stället sitter man där, försöker trösta men känslan av att inte räcka till finns där i bakgrunden…

  2. Det här inlägget har jag kikat på i omgångar. Försökt skriva en kommentar, men inte hittat orden. Tanken är inte färdig än.. och jag vet inte om den någonsin blir fullt ”verbal” vdg dödshjälp.

    Jag förstår men ändå inte..

  3. Lisa:
    Som närstående var det snudd på outhärdligt att se hans lidande utan att ha möjlighet att kunna efterkomma hans önskningar. Allt jag kunde göra var att trösta men det kändes i sammanhanget futtigt, mycket futtigt.

    Att lasta över den biten på nära och kära finner jag inte ett smack mer attraktivt. Men det är så det ser ut, bara för att det är så det skall vara. Bara för att vi inte får bestämma själva och för att människolivet hålls så heligt.

    Om jag ändå varit en häst, sade min pappa…

  4. Jag har varit i samma situation med min pappa, svärfar och fd svärmor. Maktlöshet och outhärdlighet är nyckelorden. Man kan inte göra någonting. Många anhöriga kan inte acceptera ifall en person som är döende säger att han/hon inte vill längre. Därför tror jag att man måste göra detta klart för sina efterlevande i ett tidigare skede än på själva dödsbädden. Så kommer jag och min Soulmate att göra. Våra anhöriga får tycka precis vad de vill om det, vi lär ju inte vara med så vi hör pratet.

  5. Soulwoman – Det är en vidrig sits, verkligen. Såväl för drabbad som för anhörig. Maktlöshet och förtvivlan bortom gräns på båda håll…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s