Doftresor


Sjön är spegelblank.

Jag står vid den norra sidan, låter blicken vila på den södra stranden, på de exakta reflektionerna i vattnet. Höstfärgerna glöder i de fortfarande varma strålar som solen skickar dit. En stund står jag där, vid vattnet och tankarna vandrar fritt. Människor jag mött i bilen under dagen flimrar förbi.

Dagens första kund, en kille runt tio år gammal.
Han har Downs Syndrom. Jag har kört honom många gånger förut. Han är alltid lika glad, förefaller helt tillfreds med tillvaron och lämnar alltid leende över en CD med Mora Träsk innan han kliver in i bilen. I en halvtimme ljuder Mora Träsk i bilens stereo och lukten är den av skolbarn. Turligt nog kräver hans förnöjsamhet ingen hög volym och kamraterna som vi plockar upp utefter vägen fogar sig tåligt i musikvalet.

Något senare har jag bilen full av ålderdom.
Kontrasterna är slående. Mannen som sitter fram har en andedräkt som vore han redan död, som vore förruttnelseprocessen i full gång inom honom. I baksätet pratas det om en värld och en verklighet där endast den som pratar befinner sig. Gamla människor har, precis som spädbarn, sin speciella lukt och hela bilen luktar gammal människa och dålig andedräkt.

Återigen kontraster.
En affärsman och en svag doft av exklusiv herrparfym sprider sig i bilen. Han sätter sig i baksätet och fäller upp sin laptop. Han pratar i mobilen under hela resan till flygplatsen. Mig ägnar han inte en tanke. Jag är reducerad till en page och en länk i en kedja som bara skall fungera.

Hon som missat bussen.
Tacksamt kliver hon in i bilen och ber att få bli körd till den stora staden. Hon luktar starkt av cigarettrök och en aning av alkohol. Jag kör och hon berättar hela sitt liv på tjugo minuter. Av någon anledning gör människor ofta det, som om de satt i en biktstol. Ett märkligt fenomen. Hennes berättelse stämmer ganska väl överens med hennes lukt.

Dagens sista styrning.
Där sitter hon i baksätet och luktar som ett penntroll. En vuxen kvinna som väljer att lukta som suddgummit i förstaklassarens pennskrin, en levande paradox. Hon sitter där och är viktig, med telefonen oavbrutet tryckt mot sitt öra. Hon är viktigare än jag, hennes tid viktigare än min. Det är därför hon kan komma tio minuter sent ut till bilen utan att ha så mycket som en stavelse liknande en ursäkt med sig. Hon får inget extra och jag får ingen dricks.

Hunden kommer springande och vi går vidare.
Jag låter doften av höst fylla mina sinnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s