Vanmakt


Där, på det stora varuhusets enorma parkering blir jag stående en stund. Bilarna står sida vid sida i rad efter rad. Där inne skriker det ändlösa utbudet konsumera mera och vi köper och de fulla kundvagnarna rullar ut genom entrén. Är det bara jag som ser vansinnet, det sjuka i all denna konsumtion, tänker jag.

Vi slänger en fjärdedel av all mat vi köper. Innehållet av livsmedel i var fjärde av alla dessa kundvagnar som rullar ut genom entrén slänger vi, men i bilarnas framsäten sitter bakåtvända barnstolar fastspända, tryggt och säkert; Isofix och hela paketet. Vi måste ju vara rädda om våra barn. Vart våra barn skall ta vägen när vi förbrukat deras framtid är det ingen som kan tala om.

Jag går in, köper min mat och vet att jag, trots att jag försöker göra medvetna val ändå är människan, boven i dramat. Vet att vi när som helst nu konsumerat mer än vad jorden förmår producera i år och att vi inom kort börjar låna av nästa års produktion. Det lånet kanske det redan är för sent att börja betala. Den skulden kanske vi aldrig kommer att kunna betala. Den blir större och större för varje år som går och till slut går jorden i konkurs.

Jorden har ingen livförsäkring vi kan leva på när den dött

Fega politiker pratar med stora ord om miljömål men vågar inte ta de obekväma besluten. De som tvingar oss att leva mer och konsumera mindre. Miljömålen får inte hindra tillväxten, säger de. De rika måste få mer och de fattiga också. Ingen berättar hur det skall gå till och ingen vågar ta täten.

Är det bara jag som ser vansinnet, tänker jag. Naturligtvis vet jag att det inte är så. Och jag vet också att alldeles för många don’t give a shit. Trots att vi vet priset vägrar vi betala. Blint skjuter vi betalningen framför oss, lämnar ansvaret till någon annan, oklart vem. Enfaldigt tror vi att någon annan skall lösa problemen vi står inför. Trångsynt, egoistiskt och ansvarslöst vägrar vi se längre än till vår egen plånbok, vår egen bekvämlighet.

Att någon, någon gång, någonstans måste betala för det överflöd vi vältrar oss i, väljer vi att bortse från, att förtränga. Vi glömmer, vill inte inse, att priset för vår överkonsumtions miljöpåverkan kan bli gigantiskt och omöjligt för våra barn att betala. Vi vägrar se sambandet mellan hur vi lever, vad vi äter, hur vi reser, hur vi bor, hur vi konsumerar och hur våra barn kommer att få leva. Människan är märkligt korkad för att vara så intelligent.

Min känsla är instängdhet, litenhet och maktlöshet när jag tänker:

Ingen kan göra allt.
Alla kan göra något.
Varför gör så många ingenting?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

3 reaktioner på ”Vanmakt

  1. Kortsiktig och närsynt är ord som jag gärna skulle vilja använda när det gäller våra val. I stort som i litet.
    Kontokort finns för att vi inte vill vänta, vi vill ha nu. Hur det blir sedan, äsch det tar vi då. Härligt att få festa loss lite, släppa kontrollen lite grann. Dricka lite vin eller lite för mycket vin, baksmällan imorgon är inte något vi räknar med.
    Jag kan ha det bra, leva ett liv med överflöd, men på bekostnad av de som med sin svält och nöd ger mig mitt överflöd. Jag lånar från mina barn och barnbarn och barnbarnsbarn, utan en tanke på hur de skall kunna klara denna framtid.
    Men jag har det bra, materiellt i alla fall. Men det finns något som stör min förnöjdhet, och lyckan hittar jag bara när jag är djuret som är jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s