En vild och evig längtan


De slitna vindrutetorkarna slår monotont fram och tillbaka. Jag lyssnar till historier och bikter jag för länge sedan tröttnat på att höra. Tappar räkningen på kommentarer om vädret och berättelser om trasiga kroppar, trasiga relationer och trasiga själar. Mina öron är som slasktrattar, självklart inkluderade i resans pris. Taxameterns stumma tickande betalar mina öron och min lön och jag reduceras till en page. Mitt leende på plats och munnen svarar artigt. Tvåhundratjugofem kronor och tar du kort och ja naturligtvis och är du snäll och skriver på här.

I stolen bredvid mig en röst som förfasas över ungdomen och ropar på samhället och hårdare tag. Jag har hört det förut. Alltid detta samhälle som gör, inte gör, eller borde göra, tänker jag. Vill skrika till rösten att samhället är du. Vill berätta att när jag Googlade på ungdomsvåld, fick jag 19 000 träffar och att vuxenansvar gav mig 2 800 träffar. Funderar på framtiden, på hur den berusad, beväpnad och bedövad, vilset trevar sig fram, övergiven av samtiden. Rädslor och hårdare straff kan inte vara rätt, tänker jag. Tänker att om vi levde med ungdomarna, framtiden, i stället för i en parallell värld, skulle det säkert bli bättre. Trettiosex kronor och jag har tyvärr bara en femhundring och kan du växla den och nej det kan jag inte och hur skall vi då göra och vi får ta det nästa gång då och tack det var snällt.

Motorns jämna mullrande och rösten som mal på. Det stora sjukhusets entré försvinner i backspegeln. Eller kanske är det flygplatsen, dagvården, skolan eller det enorma köpcentret där dansen ystert går runt guldkalven och där varuhusen tillfredställer skapade behov och säljer räntefria drömmar på avbetalning, Det spelar ingen roll, gör ingen skillnad. Allt är ändå bara stationer på den dagliga resan mellan sex och sexton. Allt flyter samman och alla vägar blir en enda som till slut alltid leder till samma ställe. Sextio kronor och här är sjuttio det är jämt och tack och jag måste ha ett kvitto och javisst, naturligtvis.

Kanske är det en annan röst nu men ändå densamma. Säg nåt som förvånar mig tänker jag medan rösten häller ord över mig i en aldrig sinande ström. Överraska mig, önskar jag tyst, men det händer inte denna gång heller. De kommer och går och jag håller inte längre ordning på dem. Kör från A till B och låter dem prata. Svarar med ryggmärgen och hoppas det blir rätt. Mina tankar är långt borta och inom mig en vild och evig längtan efter något annat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s