Jo, jag vet att några av oss kommer att fylla sina löften med handling, men de flesta av oss kommer att falla tillbaks i samma gamla spår som 2011 redan innan solen gått ner för första gången 2012. Människan är nämligen av naturen tämligen lat och förändringsobenägen. Hon följer helst minsta motståndets lag och eftersom de flesta nyårslöften kräver förändring blir de inget annat än just ord.

Jag har vänner som är nyktra alkoholister och före detta narkomaner. De flesta av dem avger sina löften om nykterhet och drogfrihet varje dag. De vet att längre än en dag i taget är för svårt. Svaga individer, säger nu några av er, men är det verkligen så? Är det inte i själva verket en styrka att inse sina svagheter, att ha en sådan självinsikt?

Vi lever i en tid där det allt mer fokuseras på den enskilde individen som sin egen lyckas smed. De svaga, de som inte orkar hänga med i tempot lämnar vi efter oss. De får liksom skylla sig själva. Alla föds ju med samma möjligheter, säger vi och vägrar se utanför oss själva. Har jag lyckats kan fanimej dom också ta sig i kragen. Klippa sig och skaffa ett jobb. Tough luck om dom inte fixar det och varför skall jag bry mig, liksom.

Hur skulle medmänsklighet smaka som nyårslöfte? Varje dag.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 2012, nyår, nyårsafton, tomma ord, nyårslöfte, medmänsklighet

Nu är ju Birro långt ifrån ensam om att publicera texter fulla av grava språkliga fel. Det räcker att läsa igenom ettan på i stor sett vilken dagstidning som helst för att se stavfel, syftningsfel, meningsbyggnadsfel och inte minst särskrivningar, detta virus som sprider sig som en löpeld. Tråkigt nog verkar fenomenet sakta sprida sig även till böckernas värld.

Har skribenterna ingen stolthet? Har de ingen utbildning i sitt yrke? Har tidningarna ingen som helst koll på vad som publiceras? Är skolorna helt inkompetenta? Är det influenser från och förväxling med andra språk?

Frågorna är många. Svaren är få. Och jag får sannolikt fortsätta irritera mig över miserabla texter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om språk, språket, svenska språket, skribenter, textförfattare, stavfel, särskrivning, meningsbyggnadsfel, syftningsfel

”Vad materialet Ekot refererar till säger oss är att 28 procent av respondenterna i en ännu opublicerad studie vid Södersjukhuset svarat att de anser att det kan vara kvinnans passiva och beroende personlighet som gör att de utsätts för misshandel.”

vilket är en lite annan bild än den vi fick presenterad för oss igår.

Detta reser andra frågor, sådana om journalistik och källkritik hos journalister. Dagens medietempo är högt. I fall som detta för högt för sitt eget bästa. Genomslaget som nyheter har i dag gör det extra viktigt att det som publiceras äger relevans. När nyheten väl är ute är den omöjlig att stoppa och dementier och korrigeringar får som regel lång mindre kraft än den ursprungliga nyheten. Tyvärr är kravet på ständiga uppdateringar så högt att kontrollen blir lidande. Det är viktigare att få ut en nyhet än att få ut en korrekt nyhet. Såväl journalister som ansvariga utgivare har höga krav på sig att producera och prestera allt mer till en allt lägre kostnad. Grävandet och faktakontrollen blir lidande. och som om inte det vore nog kan vem som helst i dag publicera texter på Internet. texter som vi som läsare ofta har svårt att bedöma sanningshalten i och vars innehåll lätt kan förvandlas till sanningar oavsett innehåll. Detta lägger ett stort ansvar på oss som läsare.

Min huvudtes från gårdagens inlägg står dock fortfarande fast – Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel. Skulden ligger alltid, undantagslöst, hos den som höjer handen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, misshandel, sös, södersjukhuset, kvinnosyn, jenny wennberg, arbetarbladet

Det är aldrig, aldrig någonsin den misshandlades fel. Skulden ligger alltid, undantagslöst, hos den som höjer handen. Det är så beklämmande och tragiskt att något annat överhuvudtaget kan finnas i tanken hos någon, i all synnerhet hos de som är satta att hjälpa oss, att vårda oss. Ingen, säger ingen, av de kvinnor som blivit misshandlade i sina relationer förtjänar det och det är aldrig deras fel att de blivit det. Hur kan det vara möjligt att nästan en tredjedel av akutpersonalen på SÖS i Stockholm inte begriper det? Hur ser deras kvinnosyn ut och hur ser deras människosyn ut?

Intressant?

Aftonbladet, DN, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnomisshandel, misshandel, sös, södersjukhuset, kvinnosyn,

Slussen är, så vitt jag förstår, en enorm flaskhals i trafiken och dessutom sliten och förfallen. Nu vill politikerna riva och bygga nytt. Stort, pampigt, dyrt och med plats för ännu fler bilar och dessutom en stor galleria, med plats för ännu mer konsumtion. Samtidigt som detta sker i Stockholm, manglas ett kompromissavtal om minskade utsläpp och ökad miljöhänsyn fram i Durban.

I de flesta bilar, jo säkert är det så i Stockholm, precis som i Göteborg, sitter det en enda person, trots att det finns plats för minst fyra, oftast fem och ibland fler. Dessa ensamma människor parkerar, efter att ha suttit och svurit över köerna, sin bil för dyra pengar hela dagen, Där står den sedan till dessa människor efter sin arbetsdag sätter sig  i samma bil,  i samma köer och svär samma eder för att komma hem. Logiskt?

Vore det inte bättre att, istället för att ytterligare öka mängden bilar, öka incitamenten för människor att åka kollektivt, bygga säkra och stora infartsparkeringar med väl utbyggd kollektivtrafik till och från centrum? Min upplevelse av Stockholm är att staden redan idag har en hyfsat bra kollektivtrafik. Varför inte lägga pengar på att ytterligare förbättra och förstärka den istället för att göra innerstaden till en enda stor trafikplats. Problemet med tät trafik finns i alla storstäder. Varför inte försöka ändra en i grunden destruktivt företeelse istället för att bygga ut för att förenkla den så som idag sker i de flesta storstäder? Vore det inte mer förenligt med de ansträngningar som gjordes i Durban

Och för att återknyta till rubriken – Skulle inte tro det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om slussen, abba, benny andersson, kollektivtrafik, trafikinfarkt, nytänkande, durban, klimatkonferens

För dom som har privilegiet att äga sin egen bostad är problemet nu ett annat. Fastighetspriserna stagnerar och det blir allt svårare för den som så önskar, att sälja sin bostad. Den så kallade fastighetsbubblan riskerar att spricka med ett pang. Eller åtminstone är luften på väg att pysa ur den sakta, som en pyspunka på höger bak ungefär och ”marknaden” får hicka

Så vad göra för att rädda situationen?
Jo, Fastighetsbyrån skickar ut en rapport som hävdar att det är ”lönsamt att äga sin bostad” de som bor i egen bostad tjänar pengar varje månad. Flera tiotals tusen i vissa fall. Visst låter det bra. Haken är för att påståendet skall vara sant måste bostaden först säljas och dessutom till det stipulerade priset. Påståendet är lika dumt som att säga att man förlorat på börsen bara för att aktierna gått ner.

Problemen är i sanning olika beroende på hur man har det. Eller snarare beroende på om man har det. Att pengar inte är viktiga är det bara den som aldrig varit utan som kan tro på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om fastighetsbubblan, egen bostad, bostadslös, fastighetsbyrån, pengar

Jag vill läsa texter som förvånar och överraskar. Som ger nya vinklar på omvärlden, eller för all del den egna tillvarons små förtret och glädjeämnen men ser dom så sällan och jag inser att mina egna texter inte heller ofta tillgodoser de kraven. Kanske är det för mycket att begära men ändå känns det som om jag hamnat i ett slags moment 22.

Nånstans kokar allt ner till att synas och höras i bruset och det förefaller som om de som syns och hörs mest är de som skriker högst, inte de som skriker klokast och mest speciellt. Hur jag skall komma ur detta limbo vet jag inte men jag funderar oavbrutet på det. Att blogga om det kanske är en del av lösningen.

Twitter, Facebook, bloggar, krönikor och debattartiklar, de är alla fyllda med ord. Jag älskar ord, att läsa och skriva dem. Jag vill att de skall ha en innebörd och inte bara skrivas för att synas, för att författaren skall synas. Eventuellt är jag fel ute i mina tankar och önskningar. Kanske fyller alla dessa texter som inte ger mig något, som bara tråkar ut mig och lämnar mig en stor tomhet, ett behov för en stor massa jag inte ser. Människor som har andra krav än jag. Men nånstans i mig gnager oron att allt vi vill ha är bröd och skådespel och att det som går utanför den mallen sorteras bort för att det kräver engagemang och eftertanke.

Rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ord, skriva, läsa, bloggtorka, bröd och skådespel, engagemang, moment 22, limbo, uttråkad

Min mamma och jag brukade tillbringa de flesta helgerna i sommarstugan på Orust och ofta åkte vi inte tillbaks till Kungälv förrän på måndagsmorgonen. Huset ligger vid vattnet och endast en bilväg skiljer det från stranden. Jag var morgonpigg och vaknade som regel långt före mamma. Så även denna dag. När jag kom upp såg hur vattnet börjat stiga och hur det fortsatte att stiga medan jag såg på och insåg att bilen snart skulle stå i vatten och vara mer eller mindre omöjlig att få från platsen. Mamma grymtade bara när jag försökte väcka henne men till till slut insåg hon allvaret och gick upp och ut för att flytta den. Under tiden vi åt frukost steg vattnet oavbrutet och vinden ven. När vi åkte hade vattnet stigit med säkert en halvmeter.

Under dagen var det flera hus som blev allvarligt skadade och i skogen hade det bildats stormgator av tromber som dragit fram. Taket på den dåvarande ABC-fabriken i Ytterby utanför Kungälv låg i rullar på åkern utanför och människor hade skadats allvarligt och till och med omkommit. I Kungälv hade stora delar av den mäktiga Fontinskogen fällts av vinden. Senare på dagen åkte vi tillbaks till Orust för att se hur stugan klarat sig. Väg 160 var översvämmad söder om Varekil och det var med nöd och näppe vi tog oss förbi.

Vattnet hade stigit med mer än en meter och i stort sett alla båtar vid bryggorna hade slitit sig. Två av dem hade vänt sig upp och ner och deras ägare hade nakna och blåfrusna i det höga vattnet slitit för att rädda dem. En enda båt låg kvar och den låg och vred sig i sitt akterfäste. Att förtampen hade brustit var sannolikt anledningen till att den hade klarat sig. På en bergsknalle ovanför en av bryggorna låg en J-14 uppkastad. En annan segelbåt låg sjunken och bara masten syntes. Att säga att det var rent kaos som mötte oss är en underdrift. Huset ligger som tur är högt så det var ingen fara för det men garaget som ligger i stort sett i vattennivå var översvämmat och där inne hade det mesta flutit runt och var förstört. Som tur var fanns inget av större värde där.

En vecka senare var det dags igen. Men den gången var vindarna inte lika kraftiga och ställde inte till med tillnärmelsevis lika mycket oreda.

Intressant?

SMHI, GP, Aftonbladet, DN, SvD, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om storm, orkan, gudrun, orkan 1969, 22 september 1969, oväder, stormvarning

På väg hem från jobbet lyssnade jag på Epstein i P1. De sista tio minuterna i programmet handlade, lägligt nog efter morgonens otrevliga upplevelse, om nyttan av reflexer, och förutom ett test av reflexväst i en nedsläckt studio, något som inte ens den nyss framlidne Lasse Brandebys alter ego Kurt Olsson kunde gjort bättre, händer följande:  Louise Epstein hånas av sin bisittare Roger för sin reflexväst. Han hävdar att det ser ut som om  hon är en förstaklassare på väg till skolan. Han skulle minsann aldrig ta på sig en reflexväst och använder inte reflex.

Frågan jag ställer mig är, vad är värst – att se ut som en förstaklassare, som Louise Epstein, och synas i mörkret, eller att vara oförståndigare än en förstaklassare, och dessutom sätta fåfängan före livet, och som pajasen Roger,  löpa stor risk att bli påkörd i höstmörkret?

Att du ser bilen innebär inte att bilisten ser dig. Använd reflex både i stan och på landet.

Intressant?

GP, NTF

Läs även andra bloggares åsikter om reflex, mörker, livsfara, epstein i P1, roger

Ännu har jag inte haft någon som har dött i min taxi, men det har hänt mer än en gång att jag kört hem kunder från sjukhuset, som varit så dåliga att de inte på något sätt skulle kunna klara sig själva. De har behövt hjälp ur rullstol, in i och ut ur taxin och vid hemkomsten har jag fått hjälpa till efter bästa förmåga med att komma in och få av sig skor och ytterkläder. Något som definitivt inte ingår i mina arbetsuppgifter.

Jag har också vid ett flertal tillfällen undrat vad som händer om jag gör fel, så att en kund skadas på ett eller annat sätt. Jag är inte sjukvårdsutbildad och har inget annat än mitt förnuft att gå efter. Hittills har det gått bra men det är kanske mer tur än skicklighet.

När jag frågat kunderna om de har någon som kommer och hjälper dem har de ibland svarat nej. Har de nån mat hemma? Nej. Då lämnar jag alltså en människa som inte kan klara sig själv på något sätt åt sitt öde. Vid vissa tillfällen har jag efter detektivarbete fått tag på anhöriga eller hemtjänst som lovat att hjälp kommer men de flesta gånger kan jag inte göra annat än bara åka därifrån och hoppas på det bästa.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, vanvård, vård, missförhållanden, sjukhus